tystnaden dränker alla ord. alla ord som inte
blir sagda. ord som inte finns.

ord som kämpar. för att få finnas. och jo.

orden har existensberättigande, precis som
tystnaden emellan. orden. som inte sägs.

istället ockupation med detta intet som diktator.
styr. ställer till. dödar allt som skiljer sig.
ger ingen chans att nåt får bryta sig loss.

inte en mening. inte ett ord.

inte ens förlåt.

Andra bloggar om: feghet, kärlek, ex

Jag hamnade i en rätt instressant diskussion för ett par dagar sen. Är vissa människor kapabla att älska (eller känna) mer än andra?

Intressant fråga tänkte jag o började tänka lite på det hela… Hur mäter man kärlek? Är det hur mycket man låter kärleken uppta av ens övriga tankar och känslor? Är det hur mycket man är kapabel att känna?

Vem känner mest, den som låter kärleken ta upp nästan hela ens person och går in i det totalt eller den person som har kvar fötterna på jorden och lyckas fungera bra på jobbet etc. Om båda känner så mycket just dom är kapabla till. Känner dom lika mycket då? Eller är det så att personen som går helt upp i det alltid kommer känna mer?

Kan man ens veta hur en annan person känner. Hur en annan människa älskar. Hur andra uppfattar rött. Vi kan väl bara anta att rött uppfattas på samma sett hos alla. Eller?

Vad vi dock vet är att alla människor lärt sig att rött är rött genom att sett nåt rött och sen fått lära sig den färgen. Och samma med blått. Men det är ju ändå nåt externt. Nåt man kan ta på. Nåt man kan se.

- Gräset är grönt.
- Ja.
- Mamma är ledsen.
- Är hon? Jag trodde hon var arg…

Vi lär oss vad kärlek skall vara. Från vår närhet. Vi lär oss om våra känslor genom att vi ser andras känsloyttranden. Vissa lär sig att inte visa saker. Som kärlek eller ilska. Eller sorg. Så ledsamheten blir till ilska. Eller kärleken till inget alls.

Så hur kan man mäta nåt sånt okonkret. Kan man det? Finns det nån måttstock. Nån absolutitet. Nåt att utgå från?

Är vi såpass lika trots alla våra skillnader. Eller så olika trots likheterna. Är rött rött, är kärlek kärlek? Behöver vi ens veta?

Borde vi inte bara nöja oss med att konstatera att vi alla har en perceptionsförmåga även om den är lika variabel och operfekt som alla sinnen.

Andra bloggar om: Kärlek, känslor, upplevelser, perception

funderar på att bända upp hela mitt liv. göra slut med en massa. vissa saker för jag måste andra för jag vill. men vi får se….

förändringar är på gång. vilka vet jag inte. men ett gäng.

det lär hända nåt i alla fall.

Ex-k har jag skrivit om en del. Speciellt i de tidigaste delarna av min blogg. Hon tog kontakt med mig idag. Över msn. Spännande känsla. Första gången vi pratade sen november nån gång. eller jo, jag fick ett grattis-sms på min födelsedag o hon ett på sin.

Under semestern har jag ett antal gånger sprungit in i några av hennes vänner. Det har alltid kännts lugnt. Den ena som står ex-K väldigt nära har det varit aningens stelt med. Men ändå. Inte kännt några hard feelings eller nåt annat sånt. Så jag har varit rätt nöjd. Kännts skönt.

Nu idag som sagt så hörde hon av sig igen ex-K. Pratade lite om det ena o det andra. Lite jobb o så. Sen berättade hon att hon flyttat till en ny lägenhet inte alls så långt från mig så vi kommer säkert springa på varandra. Och sen berättade hon att hon väntar barn. Ska föda i november. Återigen så kändes det inte speciellt konstigt. Nånstans så kände jag mig mest bara nöjd. Nöjd över att inte vara fadern. Nöjd över att vi inte skaffade barn. Nöjd över att kommit loss från henne. Nöjd med att jag blivit den jag blivit. Det känns skönt.

Och jo. Hon var nöjd oxå. Där hon var.

Så grattulationerna jag gav henne var i hemlighet lika mycket till mig själv. Och jag sa dem med ett leende. Ett äkta leende.

Andra bloggar om: Kärlek, ex, barn, graviditet, historia

Hade fått lite bananflugor hemma härom dagen. Så efter lite googlade hittade jag ett recept jag tyckte var värt att testa. Ställ fram ett glas med nån (eller några) cm vitt vin (eller vitvinsvinäger) i botten och häll i en droppe yes för att ta bort ytspänningen så att dom drunknar.

Hade några cl kvar sen kvällen innan så vinet hälldes upp och kompletterades med några droppar yes. Ställde fram glaset o tänkte inte mer på det.

Förrän ett par timmar senare. När jag tittade ner i glaset lyckades jag då räkna till 15 småflugor och en geting.

Jag vet inget om hur schysst det är att låta flugorna drunkna på det sättet men det var synnerligen effektivt i alla fall.

Andra bloggar om: alkohol, bananflugor, vin, yes

Bråk I
Bråk II

Så, nu har vi pratat. Jag och vännen L. Precis som jag var rädd för så kunde hon inte be om ursäkt. Hon sa hon kunde förstå min ilska. Men hon kunde inte annat än säga att det var ett missförstånd. “Jag sa ju inte si, jag sa så”.

Nåväl. Vi pratade länge. Jag tror jag förstår henne. Inte det enda bråket jag sett henne i. Jag har märkt hur hon reagerar. Hon förskönar sin egen inblandning mer ju längre tiden går.

Jag fick i alla fall det närmsta en ursäkt man kanske kan få från henne. Och det är väl allt jag kan få.

Summan är att vi är nån form av vänner igen. Det känns skönt. Men på samma gång finns där nån bitter eftersmak av det hela. Händer nåt liknande igen vet jag faktiskt inte alls hur jag reagerar.

Vi ska ses på lördag och försöka reda ut saker och ting.

Hoppas det löser sig till det bästa.

Är sen ett par veckor ovän med en av mina närmsta vännen. Vännen L. Det gör jävligt ont. För att jag tycker hon betett sig så illa och nu bara skyller ifrån sig hela tiden. Och det är nog egentligen inte bråket i sig som är så jobbigt. Utan själva besvikelsen. Över att hon betett sig illa. Över att hon inte erkänner nåt misstag. Inte ett enda.

Inte fått någon ursäkt alls. Bortförklaringar har jag fått väldigt många av. Men inga ursäkter.

Det är jävligt jobbigt. Att ens vän sjunker i så aktning. Hur man tappar mer och mer förtroende och respekt för en person. Det gör ont.

Återigen chockerade jag vänner i helgen när jag förklarade att jag inte tillhör de människorna som har en plan. Jag tar verkligen dagen som den kommer och har sällan nån koll på vad som händer nästa vecka. Än mindre nästa månad…

Det hela uppdagades när vi började diskutera semesterplaner och jag förklarade att:
“Jo, jag vet nog när jag ska ha semester. Men ärligt talat så är det enbart för jobbet krävde det. Jag har inga planer alls. Men nåt lär nog hända.”

Det är så det mesta är för mig. Jag saknar framförhållning, en större plan och drömmar om framtiden. Jag tänker inte mig själv som pappa, som man, i hus, med det där drömyrket etc.

Jag vet att jag gärna vill bli pappa. Och jag vill nog gifta mig. Kanske kommer jag vilja bo i hus och troligen så kommer jag inte vilja vara kvar här hela tiden. Det var när detta kom fram som diskussionen blev väldigt intressant. Samtliga vid bordet förutan jag och en till hade vissa visioner om sin framtid.

Det är ju inte så att jag saknar vilja och drivkraft att ta mig framåt. Jag kan bara inte se mot vad jag kämpar. Kanske är det därför jag alltid kämpat mig från saker och inte mot nya saker. Lämna ett jobb har varit främsta skälet till att söka nytt.

Inte emot framtiden utan bort från historien.

Hudana är ni?

Var inne på toa här på jobbet för att snyta mig.

Såg mig själv i spegeln. Då var det nåt som hände. Kunde inte hålla tillbaka längre.
Grät. Forsade. Det bara kom.

Och jag vet inte ens varför.

Det är nåt som känns fel. Det är nåt som saknas.

Vem? Vad?

Det var sisådär 2 år sen nu. Hennes morfar gick bort. Morfadern som var speciell. Hon ville ge honom sitt adjö. Sitt speciella. Han hade alltid älskar Taube. Hon hade alltid älskat honom. En Taube på begravningen skulle det bli.

Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktade stumpar stod på
Över soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå
-Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.
Ropa skepparn
-Allright boys, lös av!
Och Karl Stranne från Smögen
Blev surrad till rors
På Blue Bird som var dömd att bli vrak

Hennes mamma var en komplex person. Mammans relation till sin pappa var väldigt förhärligad. Morfadern var upphöjd till skyarna i mammans ögon. Mer fantastisk person har inte funnits i världshistorien. Dottern berättade för sina föräldrar vad hon ville ge sin morfar. För att säga adjö..

Han fick Hållö-fyrs blänk
Fast av snöglopp och stänk
Han stod halvblind
Han fick den i lov
Och i lä där låg Smögen
Hans hem där hans mor
Just fått brevet från Middelsborough
-Nå vad säger du Karl?
-Går hon klar?
-Nej, kapten!
-Vi får blossa för här är det slut.
-Vi har Hållö om sytrbord och brott strax i lä.
-Ut med ankarna båtarna ut.
Men hon red inte upp
Och hon fick ett par brott
Som tog båten dom hade gjort klart
-Jag tror nog, sa Karl Stranne. Att far min gått ut.
-Emot oss, jag litar på far!

Modern protesterade. Förklarade att det inte alls kunde gå för sig. Det var ju inte nåt man sjunger i kyrkan. Och dessutom så hade ju inte morfar alls tyckt om sån Taube.

-Båt i lä!
-Båt i lä!
-Det är far, det är vi!
-Det är far min från Smögen. Hallå!

-Båt i lä! sjöng han ut
-Dom är här jumpa i, alle man vi blir bärgade då.

Dottern gick hem. Grät. Tårarna för att inte få säga sitt adjö till sin morfar smärtade ikapp med smärtan av att ha en så svartsjuk mamma. En mamma som inte kunde låta nån annan sörja. Inte låta nån annan kunna ge ett vackert farväl. Mamman var tvungen att stå som avsändare bakom varje ord. Allt skulle komma från hennes hjärta..

Det var Stranne den äldre
En viking en örn
Tog sitt renade brännvin
Ur vinskåpets hörn
Till att bjuda dom skeppsbrutna på
-Hur var namnet på skutan?
Han sporde och slog
Nio supar i spetsiga glas
-Briggen Blue bird.
Det tionde glaset han tog
Och han slog det mot golvet i kras
-Sa ni Blue Bird kapten? Briggen Blue Bird av Hull?
-Gud i himlen var är då min son?
-Var är pojken kapten för vår frälsares skull?
Det blev dödstyst

Allt man nånsin hört mamman säga var vackra ord om sin far. Men dottern visste. Visste att han inte varit en perfekt pappa. Och inte en perfekt morfar. Men hon älskade honom ändå. Till skillnad från mamman. Som bara älskade en bild, en dröm. Om ens det…

Gubben Stranne
Tog sakta sydvästen utav
-Spara modern kapten, denna kväll.
-Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav.
-Nämn ej Blue Bird av Hull är ni snäll.
Och kaptenen steg opp
Han var grå han var tärd
Stormen tjöt knappt man hörde hans ord
När han sa med självande röst till sin värd
-Karl stod surrad och glömdes ombord.

Nånstans smärtar det mig och jag undrar vad som händer när den dagen kommer som dottern skall begrava sin mor. Vad spelas då?

Kanske borde jag skaffa mig en egen varningsskylt att ha med o visa upp för folk.

Jag lever. Mer eller mindre i alla fall.

Tillbaka på jobbet nu.
Sitter mest här och tittar.
Gör det jag verkligen måste. Men inte mer.

5 kilo lättare är jag visst nu också.

Snart kommer the story.

Var uppe på 41^o graders feber härom dagen. Nu har det vänt. Är nog bara kring 40^o eller kanske 39^o idag.

Satte visst på datorn igår. Tack alla er som hörde av er.
Jag kommer svara. Men inte idag.

Nu ska jag sova.
Igen.

pga av sjukdom.

öppnas igen vid friskdom.

vissa dagar kallar ensamheten.
kallar känslan av att vilja vara själv.
ha egen tid.
vuxen tid.

ikväll.

själv.
inte jobba.
bara vara.
själv.

ikväll.

Konstigt hur man gör precis samma sak som alla andra runt omkring. På samma gång. Aldrig bryter mot strömmen. Går emot massan. Inte bland andra.

Det är då man knyter näven i fickan. Svär ljudlöst över sin egen feghet.

Vet inte vad det är men jag blir ofta glad av sorgsenhet. Sorgsen musik. Sorgsna bilder eller film. Det svarta kan göra mig lycklig. Och varm. Är det dessutom lite bizarrt så älskar jag det.

Kan inte tipsa nog gånger om www.explodingdog.com. Underbart. Enkelt. Genialiskt. Jag vill ha hans konst på mina väggar. Nu, genast!

Dom gör mig glad. Och sorgsen. Men mest glad… Som detta till exempel:

he stopped living yesterday

Försökte beskriva mina svängingar med en bild. Men faen, det kändes bara löjligt.

Men eftersom jag är sååååå oerhört generös vill jag ändå visa min o-fina bild. Den är färgglad. Och alldeles lustig. Jag hade tänkt skriva en massa om den. Försöka visa exempel på hur den är. Eller nej. Hur jag är. Men istället kanske den kan bjuda er på ett leende.