Slogg = skäggblogg
Pollisens vara eller icke vara är en fråga som debatterats säkert tio minuter bland mina vänner. Dock före min tid som polisonggrabb. Utan mer den tiden när jag var helskäggsnörd.
Hur som kan jag stolt säga att pollisarna vann och numera är jag stolt innehavare av ett par fina band på kinden.
Ansiktshår över huvud taget är ett ganska så intressant ämne att diskutera vänner emellan. Speciellt med vänner av det andra könet.
Jag har vänner som älskar hår och ansiktsbehåring. Och andra som inte skulle ta i en hårig man ens med tång och skyddshandskar. Själv så har jag alltid haft nån form av behåring. När man var ung och röd så var det på hakan fjunen växte. Sen framåt 20-25 så kom det mer på andra ställen. Som på kinderna och på överläppen.
Från 20 års ålder fram till för ett år sen har jag varit helt rakad endast 3 gånger. Annars har det varit en salig blandning. Men under de senaste 5 åren har det varit allra mest helskägg. Dels för att jag kanske inte var så säker på (läs nöjd med) mitt eget utseende men också för att min dåvarande flickvän proklamerade starkt för min skäggväxt.
Nåja, anyhow så var det en alldeles underbar upplevelse att förra våren o sommaren som i ett steg i seperationen börja raka sig. Och dessutom känna sig jäkligt snygg. Som en kul bistory kan jag berätta att när jag vi första rakningen behöll mustashen spontant utbrast “Pappa?” till min egen spegelbild.
Dessvärre så fixar inte min hals att vara helt rakad så numera har jag en konstant 3-7 dagars stubb och trivs alldeles utmärkt med det.
då vs. nu
