Tystnaden oroar och gnager. Betyder den nej?!
Den rädda pessimisten säger det.

Optimisten säger att hon bara är upptagen.

Igår slängde jag ur mig en liten invit. Om att ses. Och ändå fick jag inget svar. Inte direkt.
Inte nu på morgonen.

Jag antar att jag får ge det lite tid…. Men attans. Jag är ju otålig juh.

Idag känner jag mig smått snygg och dessutom som nån form av prick över det berömda i’t så lever håret sitt eget liv men på ett synnerligen trevligt sätt.

Synd att man inte firade nåt annat än morsdag. Älsklingsdagen. Framtida-frugans-dagen eller nåt sånt där kanske?

Hade bra mkt hellre varit snygg på exempel popaganda. Eller bara i sthlm.
Eller med roligt sällskap i gbg. Ifall det finns sånt. Börjar tvivla.

I morse vaknade jag, nånstans hade jag nog drömt om dig. För när jag vände mig om och du inte fanns där i sängen blev jag med ens vaken. Klarvaken.

Nånstans gjorde det ont. I magen, i hjärtat, i bröstet.
Av saknad.
Avsaknad av dig.

Så mycket längtan. Efter närhet. Värme. Känna kärlek. Ge kärlek.

Fast nu vet jag inte vart du är. Hur du har det.
..inte ens om du finns.

Jag tänker alltså finns jag.

Nån tänker på mig alltså är jag.

Det finns ett fåtal låtar jag tappat bort allt eftersom i livet. Som jag sagt adjö till i samband med att jag också sagt adjö till en person eller ett tillfälle.

Jag förknippar låtar så starkt med en viss situation eller relation att var gång jag lyssnar på dem efteråt blir så starkt påmind om historien att jag inte kan fortsätta lyssna opåverkad. Och i vissa fall inte ens fortsätta lyssna.

Tindersticks, Hederos & Hellberg, Ani Difranco, Imperiet, The Knife, The cure, Timbukto, Nick Cave, Antony and the Johnsons, Radiohead, Moneybrother, Lou Reed, och listan bara fortsätter.

Visst är det på många sätt underbart, men på samma gång hemskt eftersom jag inte längre kan njuta av den musik jag älskade då.

Kanske är musiken på samma sätt som med människor. Vissa finns nära hela livet, andra kommer och går. Vissa lämnar stora avtryck, andra märks knappt.

Nu, nu vill jag hitta en ny musik. En ny artist. Ett bibliotek. Livslång relation som man inte tröttnar på.

Fick nyligen mail nr 666 till min blogg-email.
Det känns väldigt trevligt. Och varmt.

Du gör mig glad.

Tack!

Som Matti sa när Skalleper gick bort.. Han saknas mig.

Så känner jag idag.

Du saknas mig.

Värmen, närheten. Kärleken. Du.
Saknas mig.

Jag behöver hånglas.

Ikväll, passar det?

att vilja bli bortsvept. överraskad. överrumplad.
att inte ha en chans
mot dig
är det för mycket begärt?

att få mothugg. att få jobba för sin sak. att få tänka.
och ändå inte alltid vinna
mot dig
är det för mycket begärt?

att ha höga krav. att hoppas på perfektion
men ändå alltid vilja försöka
med dig
hur idiotiskt är det?

Och nu är jag där. I landet av kärlekskrankhet. I landet nedanför de rosa molnen. Där man med kikare kan glo mot det man så gärna vill ha.

Men ändå.

Vet jag inte vem jag vill ha.

Men ändå….

Så vad är det jag saknar. Är det nån, nåt eller är det enbart drömmen om nåt. Jag vet att jag är en romantiker. Allt annat vore en underdrift att säga. Men frågan är vad det är jag längtar efter.

Kärlek, min bild av kärlek eller nån att älska. Och i såna fall. Vad skiljer bilderna åt?

Vissa veckor saknar jag kärlek och närhet så jag nästan kan dö. Andra veckor känns det lätt överkomligt. Veckor det mest bara är skönt att vara ensam.

Man kan lägga sig när man vill, man kan gå upp när man vill. Gå omkring i lägenheten alldeles själv och inte behöva tänka på någon alls. Dricka jos direkt ur paketet och mest bara vara.

Speciellt de veckorna när man är 200% upptagen med nåt annat. Då känns det mest bara skönt att inte ha nån som man inte kan vara med. Att man slipper få dåligt samvete för att man väljer bort någon.

Förra veckan och framförallt helgen var sån. Nu, nu känner jag en vändning på gång. Både ur icke-längtan och den kreativa svackan. Kanske, kanske har dom nåt gemensamt. Kanske inte.

Hur som. Håll i er.. För här kommer jag igen!

Var inne på toa här på jobbet för att snyta mig.

Såg mig själv i spegeln. Då var det nåt som hände. Kunde inte hålla tillbaka längre.
Grät. Forsade. Det bara kom.

Och jag vet inte ens varför.

Det är nåt som känns fel. Det är nåt som saknas.

Vem? Vad?

Idag känner jag mig olyckligt kär.
Hängig.
Ledsen.

Gråten är närmre än på flera månader.

Närmre än jag vågar ha den.
tårar som jag sväljer
som jag håller inne. sväljer.

ensam kvar.

vänner men inte vännen
famnar men inte famnen

leenden, men inte leendet.

Inte vännen jag vill ha, famnen jag vill finnas i. Leendet jag vill se.

Och det värsta; jag vet inte ens vem hon är.

längtar min famn efter nån. somna i nåns famn.

nån?

en av de absolut sötaste flickorna som finns finns i min närhet. eller nåja. min närhet såtillvida att jag har kontakt med henne. och hon har kontakt med mig. hon säger att hon är lika nyfiken på mig som jag på henne. på vad vår närhet kan bjuda.

dessvärre så finns hon på intet sätt i min fysiska närhet.

hon finns väldigt många mil bort.

för många mil.

är det inte det ena så är det helt klart det andra.

Satt o skrev ett långt inlägg om hur det är exakt ett år sen mitt nyaste liv började. Hur jag på natten mellan lördagen den 7e maj och söndagen den 8e blev singel.

Det var då allt började. Mitt nya liv. Mitt liv.
Min kärlek. Till mig själv. Till andra. Till omvärlden.

Då kom det riktiga leendet.

Det var vad jag behövde.
Ändå så blir jag sorgsen. Som ikväll.

Allt detta skrev jag. Berättade och avslöjade en massa. Men tydligen ville inte nån att jag skulle visa mig så naken. För blogger slutade svara, allt bara försvann. Nåja. En annan gång kanske….

jag vet, ibland är jag som ett monster.
jag slukar dig. äter varje ord.
beter mig så centrerat. snurrar runt
mig själv.

slår knut på mig själv. allt för dig,
för att du ska se mig, titta på mig.
se mig. här är jag. jag äter dig.
jag tar all plats och mer än så,
vill inte ge dig till nån annan

monstret kommer fram
tjuven. skurken.
hellre att du hatar mig,
och ser mig.

än att du inte ser mig alls.

förmodligen är jag skyldig. skyldig till allt.
allt som gick fel.
jag var ditt monster.
så snälla se mig, så jag slipper
skrika, bråka, ilskna,
tappa all kontroll
återigen. för att bli sedd.

förmodligen är jag skyldig. skyldig till allt. jag gjort mig själv.
fast det var allt jag kunde.

Vet inte vad det är men jag blir ofta glad av sorgsenhet. Sorgsen musik. Sorgsna bilder eller film. Det svarta kan göra mig lycklig. Och varm. Är det dessutom lite bizarrt så älskar jag det.

Kan inte tipsa nog gånger om www.explodingdog.com. Underbart. Enkelt. Genialiskt. Jag vill ha hans konst på mina väggar. Nu, genast!

Dom gör mig glad. Och sorgsen. Men mest glad… Som detta till exempel:

he stopped living yesterday