Tänk att jag hade sån klar utsikt som barn. Att jag kunde se så långt. Så vidt. Men ändå….

Jag kunde inte se inåt.

Det kan jag nu.

Skapat mig ett helt nytt perspektiv. En helt ny värld öppnat sig.

Så, du nya sköna värld, kom och ta mig. Göd mig med nya intryck. Ändra min världsuppfattning. Måla om min karta. Förändra mig.

Jag är redo. För första gången.
Jag är redo.

Kan du höra trummorna mangla, kan du känna närheten. Vill du dansa. Vill du bada. Vill du röra dig vid mig, i takt till pukornas sång. I vattnet. På golvet. Själva mitt bland alla andra. Vill du. Jag vill, komma intill.

Men inte idag. Har annat för mig. Men kanske snart…

Om du kommer som du är
vill jag va ditt måste och begär.
Om du kommer som du är.
lär mig andas i din tankevärld.
Var en nyhet bland det gamla,
när man tröttnat på allt de andra
Lägg dig här igen.

Tänd en eld, smält min is
jag vet att allting har sitt pris
Och allt jag har är kropp och själ
jag känner ingen här väl.
Så ta din smärtstillande nyckel
säg att allting blev för mycket.
Lägg dig här igen.

Om de e du e jag din,
jag vill va naken i din vind
om de e du e jag din,
kom och vila vid mitt skinn
Tvåla in mig i extaser,
skjut mig med din kärlekslaser.
Lägg dig här igen.

Vi gick ut lite i förskott ikväll. Men nu har jag sista timmen. Eller om 5 minuter börjar den.

Sen blir jag 5 cm längre och 1 år äldre.

Räkna ljusen om ni vågar.. Jag skäms inte för mig!

Detta är mitt 500′ade inlägg. Sen 2005-09-20, kl 15:28. Det var då jag började. Detta har blivit en del av mig. Ni har på nåt sätt blivit en del av mig. Som nån form av samvete, eller betraktare. Besökare i den del av mitt liv jag vill visa upp. Och fram till nu har jag faktiskt visat upp nästan allt.

Det bland viktigaste som hänt mig under de senaste 28 åren och 362 dagarna hände natten efter midsommar i år. Då tog jag ett beslut. Om vem jag vill vara. Om vad jag vill med mitt liv. Nånstans där vände mitt liv. Det var en vändpunkt. Jag vet inte om det gått neråt hela vägen dit. Men jag har helt klart varit mer lycklig sen dess jämfört med alla år innan. Jag beskrev den natten ganska så tidigt i min blogg-karriär. Efter sisådär 20 dagar. Att jag dessutom lyckades knäppa en relativt snygg bild med mobilkameran samma natt gör det inte sämre. Det känns som om det om något är värt en repris. Om än lite modifierat, så here goes:

_____________________________

Detta var natten då allt hände,
då jag bestämde mig, då jag gick vidare

minns inte vädret dagen efter,
men jag är säker på att solen lyste i mitt ansikte.

Så skönt, så rent, allt kändes så bra
att ha bestämt sig
Att gå vidare, att släppa det som var
det bestämde jag mig för

Borde varit bakis
Borde varit trött
Borde så mycket.

Men jag ville inte längre….

Ingen mer smärta. Ingen tvekan.
Framåt, mot mitt mål.
Inte fly min vardag.
Framåt,
trots att jag har bråttom
får jag inte stressa
måste andas in,
känna varje doft av resan

målet är inte längre fast,
endast riktningen.
ditåt, framåt, det är mitt mål
min riktning är glädje, värme.
Mot ett hem.
Mitt hem.

Jag misstänker att jag har lite ångest just för nyårsafton. Därav att jag inte raggat upp nån kul fest.

Anledningen är att detta är första nyåret som singel på typ 7 år. Alltså lite huvudet i sanden. Lite struts. Som vanligt.

Klart det känns skönt att vara fri från mina gamla relationer. Jag är glad över att jag inte är kvar i dem. De var så negativa, så destruktiva. Men lik förbannat saknar jag dem. Eller nej, jag saknar nog att ha nån.

• Förra året, 2004-2005, lagade jag och david middag åt cirkus 25 pers. Vi drack mängder av vin och fixade ihop en 5-rätters. Fantastiskt roligt och väldigt uppskattat.
• Nyåret 2003-2004 firade jag tillsammans med ex-K. Vi var trötta på all stress så vi beslöt oss för att ha en mysig kväll hemma, bara vi två.
• Året innan dess, 2002-2003, firades i Hemsedal, eller om det var Trysil. Stort kompisgäng och väldigt kul oxå. Lite som afterski och nyår i ett.
• 2001-2002 minns jag faktiskt inte riktigt vad jag gjorde. Privat fest där jag sen mötte upp ex-K och gick till mina vänner. Kvällen slutade illa med bråk men ändå..
• 2000-2001 firade jag i Norge hos min dåvarande flickvän, med hennes familj.
• 1999-2000 var jag, flickvän och 6 andra nära vänner ute på Tjörn. 9 rätters mat och mysig flykt från stan.
• 1998-1999 var i Sälen tillsammans med min familj. Det var senast jag var singel på en nyårsafton. Men vad jag kan minnas var det ändå en väldigt rolig kväll.

Well. På vissa sätt känns detta som mitt första nyår. Mitt första riktiga nyår. Med mig själv. Med den nya mig. Med den där jag vill vara. Den jag trivs som.

Och allt känns betydligt skönare när man tänker så.

Det hela började med ett svek från min sida. Jag lyckades dock hålla tyst om det. För att uppväga sveket blev jag extra trevlig. Och snäll. Och vänlig. Fan, jag spydde ur mig snälla och positiva saker. Jag gav bort hela mig själv.

Så för att komma i balans igen, då fanns det bara en sak jag kunde göra. Svika.

Så fortsatte det. Vänlig, svek, ångest. Vänlig, svek, ångest.

Lyckades aldrig med jämnvikten.

Sen kom allt fram. En del av mig tyckte det var så skönt. Kunna börja från början. Utan svek. Utan obalans. I jämnvikt.

Men så kommer kraven. De omänskliga kraven. “Du har ju svikit, nu får du visa att du ställer upp.” Så jag ställde upp. Omänskligt mycket. Bara för att väga upp sveket. Jag tömde mig själv.

Ensam kvar visste jag inte alls hur jag skulle komma tillbaka till mig själv. Hade inget annat sätt än det jag alltid gjort. Jag svek igen.

Och då kom ångesten. Igen.

Vad gör jag då. Tömmer mig i vänlighet. Och jag är tillbaka. De negativa cirklarna hakar i varandra. Spiralen utan slut.

Eller nej, spiralen som tog slut. Då var det bara så skönt. Det var inte mitt val. Inte förrän sekunden efter hon hade yttrat dom där orden.

Då kom mitt lugn.

Då hittade jag mitt fel.

Snart så upptäckte jag en kramp. som alltid funnits där. Precis som man inte hör fläktarna på jobbet förrän vid strömavbrottet. Precis så märkte jag inte krampen förrän den slutade.

Och nu står jag här. Med rent samvete, skeletten i garderoben till trots. Det har varit en bättre sommar, höst och vinter än på länge.

På väldigt länge.

Så länge jag kan minnas.

Det är nu jag ställer krav. Det är nu jag gör som jag vill. Tackar nej och överlever. Mer än överlever. Njuter till och med.

I uppgång som nedgång.

det fanns lixom ingen fortsättning. vägen tog slut.
abrupt.

Låten: Ett ögonblick - David Urwitz

Nånstans visar den här bilden hur jag ser tillbaka på min barndom.

Stående strax bortanför alla andra. Utanför. Dom andra är suddiga. Alla minnen är suddiga. Konstigt nog är inget skarpt. Eller jo, ett fåtal saker.

Mycket skratt där borta. Glada miner. Men jag känner mig inte riktigt med. Inte riktigt delaktig. Utanför.

Jag går lite och funderar. Eller nej, låt mig börja om…

Jag går och funderar mycket. Eller nej. Ett sista försök här nu..

Jag sitter och funderar väldigt mycket nu för tiden!

Funderar på vart jag vill här i livet. Fram till i somras var det lite som om jag bara satt på en buss, åkte med. En buss jag klev på för så många år sen att jag inte ens minns när. Och dessvärre så gick inte bussen dit jag ville. Inte alls.

Känns som om jag under sommaren och hösten lyckades kliva av bussen. Hamna på nån form av centralstation. En riktig knutpunkt för första gången i mitt liv. Ett ställe med massa avgångar. Bussar, tåg och flyg åt alla riktningar.

Lite panik får man ju när man står där. Tittar upp på skylten som visar alla avgångar. Vart skall man åka, hur vill man ha sitt liv? Så mycket att välja mellan. Men för en gång skull känns det som om jag har oändligt antal val. Att jag inte tvingas på en buss bara för att det är den enda som går.

Idag står jag och tittar på skyltarna, funderar på alla destinationer. Jag vet inte riktigt vart jag vill, men jag vet att jag inte har bråttom. Jag behöver inte stressa. Jag behöver inte fly. Inte nu.

Jag har bestämt mig att ta mig själv en bit på vägen. Till våren kommer jag läsa en kurs i kommunikation. Den kommer ta mig en bit på vägen. Helt klart kommer jag inte hela vägen fram, men jag kommer en bit på vägen. Ingen aning vart jag kommer hamna till slut. Men jag vet i alla fall såpass mycket; det är i det området jag vill verka.

människor - relationer/dynamik - kommunikation

Men som sagt, vart jag slutar. Det har jag ingen aning om. Projektledning, skrivande, coaching eller nån helt annan stans. Möjligheterna är ofantliga. Och jag behöver inte välja idag.

Men jag är påväg.

Första nysnön får mig alltid och tänka på min barndom. Hur man var ute från morgon till sen kväll. Så länge man fick. Man frös om sina blöta fötter.

Jag och R byggde alltid snökojor i drivorna som byggdes upp när garaget skottades. Och så satte vi oss på taket och åkte ner längs tegelpannorna. Flög ut över kanten och landade i snödrivan ett par meter nedanför.

Snöänglar?
No way.
Vi var snögangsters!

Det är fortfarande så att jag tänker på dig.

Den där gången vi drack saft i ditt kök, efter vi hade kört BMX-race i skogen. Det är oftast första bilden, innan resten rinner över mig.

Vi hade tusentals klubbar. Minns du?
Bara du och jag. Vi var en enhet. O&R.

Jämt, varje dag.

I skogen, vid vattnet, på garaget, vid fotbollsplanen, cyklandes. Alltid. När vi gjorde inbrott i det där förrådet. Eller hur var det? Kröp vi bara in i hålet som redan fanns?

Det är klart det fanns andra, M1 & M2 var ju med ibland. Dom minns jag också.
Det var lite vi mot dom,
trots att vi alla fyra ville samma sak.

Som den där gången vi byggde en bunker i skogen. Vi kom ju inte så långt. Men vi hade gröna stövlar allihopa. Och fällknivar. Eller när vi hoppa från garaget till trädet.

Det är inte så längesen nu jag läste om M1. Hans självmord var verkligen ingen chock. Tragiskt? Javisst. Överraskande? Nej. Dessvärre inte.

M2 verkar inte heller må så bra. Senast jag hörde var att efter en semester på Lillhagen så blev han tydligen pingstvän. Eller om det var nåt annat. M1s sorti tog väldigt hårt. Hoppas M2 mår bättre nu. Han har ju haft det värst av oss alla.

Och så du, Robert, vi sprang påvarandra för ett tag sen. Du hade haft en hemsk natt. Inte sovit en blund, gjort slut med tjejen och pratat hela natten. Dina ögon gick i kors.

Men det var inte det enda. Det var nåt mer, nåt jag egentligen inte vill se hos dig. Men du har förändrats. Åren i Australien hade slitit ut dig. Antar att gräset var allt för gott. Där på andra sidan.

Om det bara stanat vid gräs, men du tog nog mer än så. Där på andra sidan.

Jag inser att vi alla tagit olika vägar, alla 4. Och att vi stängt dörren till vår historia. Kanske är jag den enda som öppnar och ser bakåt. Jag vet inte.

Allt jag med säkerhet har kvar är minnet.
BMX genom skogen, mellan träden. Alla 4 på en rad.
Ut till lekplatsen och fram mot hoppet vi byggt av sand. Hur hoppet kollapsar när nån av oss försöker hoppa. Och personen hamnar med framhjulet i en grop. Skrevet mot styret, skrik av smärta och skratt från alla andra. Hjärtligt skratt.

Vem det var som ramlade?
Det minns jag inte. Och det känns som att det inte spelar nån roll längre…

~ O ~

Nånstans har jag ändrats.

Jag var en kille som drack mitt kaffe svart med lite socker i. Alltid på samma sätt. En dubbel espresso, eller bara vanligt kaffe.

I med lite socker.

Jag var fast i ett liv jag inte ens visste att jag vantrivdes i. Hjulet snurrade på och nånstans i min magtrakt fanns en spänning jag alltid levt med.

Mitt liv tog slut i våras, men under försommaren hittade jag ett nytt liv. Ett liv där jag bestämt mig för att må bra. Att vara lycklig.

Helt plötsligt en dag började knuten i magen lösas. Det var då jag upptäckte att jag haft den. Knuten försvann.

Jag har fortsatt känna efter vad jag verkligen vill. Gå dit jag vill, göra det jag vill. Det JAG vill. Vara den JAG vill vara.

Så en dag lyckades jag få in en latte av misstag, tänkte inte mer på det utan drack snällt upp den och insåg. Detta tycker jag om. Detta är nåt jag vill dricka.

Jag är inte en dubbel espresso längre. Jag är inte en knut i magen. Jag är en glad latte. En lycklig människa. Jag håller på att ändra riktning. I livet, i tillvaron. I mig själv. Hitta tillbaka till mig själv.

Och numera tar jag helst en stark latte.

Vi var ett bra team. I alla fall så länge vi inte var stressade, eller pressade. Eller hade för mycket tid. Eller de gånger vi hade för lite tid. Eller då vi var ensamna. Hungriga. Trötta. Vi var inte så bra när vi hade en tid att passa, eller när vi skulle upp.

Eller när vi var med min familj. Eller med mina vänner.

Vi var inte alls bra när vi skulle tycka om nåt, inreda, gardiner eller annat. Då var vi rent ut sagt usla. Vi hade till och med svårt för att tycka olika om en film eller om musik. Eller nån annan fråga.

Men vi var ett bra team. När vi var bra. Synd att vi sällan var det.

Och nu, när man tänker tillbaka undrar man.. Vad fick oss att fortsätta försöka? Vad fick oss att klamra fast. Kanske var vi rädda för att vara själva. Därför blev vi symbiosa. Och då måste man alltid tycka samma, vara samma. Annars slits man itu.

Det händer fortfarande att jag kan sakna henne, konstigt nog kanske. Eller snarare saknar jag nog oss. Men vi var ju ett bra team. Nån gång ibland. Väldigt sällan.

Men mest är jag bara glad över att det är över.