jag tänkte på dig igår. igen. när jag inte kunde sova. då var jag hos dig. hur skönt vi sov. om det var passformen eller annat. hur vi kunde slå knut på varandra men ändå sova som två stockar.

och sen kommer de andra tankarna. om kött. om lust. då är sömnlösheten ett faktum.

så mins jag ditt leende, dina händer.
dina tankar. dina ord.

dina inviter. av mig. till mig. av dig.
vill ha

Andra bloggar om: sömnlös och drömmar

tystnaden dränker alla ord. alla ord som inte
blir sagda. ord som inte finns.

ord som kämpar. för att få finnas. och jo.

orden har existensberättigande, precis som
tystnaden emellan. orden. som inte sägs.

istället ockupation med detta intet som diktator.
styr. ställer till. dödar allt som skiljer sig.
ger ingen chans att nåt får bryta sig loss.

inte en mening. inte ett ord.

inte ens förlåt.

Andra bloggar om: feghet, kärlek, ex

jag har så svårt att skiljas från min historia. från mina historier. lämna dem för gott. det är rätt ofta att jag fortfarande läser mail och sms från avslutade saker. googlar på några eller ser på foton eller mms från andra.

och faktum är att jag kan sakna en del, en del väldigt mycket mer än andra.

och dessvärre finns det nog vissa jag aldrig kan få tillbaka. inte på nåt sätt. trots att jag kan vilja. ibland. ofta.
ha tillbaka dig.

Andra bloggar om: historia, ex, kärlek

du är inte längre
vad du var.
inte du,
inte för mig
som då.
Inte du!

Numera är jag på egen hand.
Står på egna ben.
Du hjälpte mig upp, trots allt pekar på
att du inte kan. sånt. Hjälpa andra.
För upptagen av din bild.
Bilden av dig själv. Som ett geni.
Som förstår. Som hjälper.
Som genom magi…

och aldrig har jag känt mig så ensam
som när jag insåg,
det är bara en stort skämt.

Trösten kom senare när jag såg
att magin bara var en vägg jag behövde bolla mot
för att ta mig upp.
på egen hand.

och idag vet jag så väl,
att ett öppet öra och ett lyssnande sinne
kan göra hela skillnaden.

Hej,
skriver lite snabbt såhär sista dagen på året. En dag när jag har massor att göra men ack så lite tid.

Snabb status ska ni i alla fall få, vad som hänt och vart jag står nu. Jag är glad. Det är trots allt det viktigaste. Jag har en ny lägenhet. Ett par kvarter bort. Mer mig. Mindre min historia. Jag har tagit tag i en del gamla (och nya) spöken under hösten och faktiskt löst det mesta. Jag har inget internet nu. Slank förbi jobbet för att skriva detta men framförallt för att hämta lite grejer inför kvällen. Jag saknar det knappt. Internet alltså. Jag leker med vänner och inreder. Fotar och jobbar.

Varit väldigt lugn jul och en lugn höst. Knappt varit ute ens.

Så. Det om det.

Nu. Nyår. Trevlig kväll. Middag. Tolvslag. Fest.

Vi hörs nästa år…

Andra bloggar om: Bilvrak, strippad

Om inte åskan, som smhi varnat för, kommer idag så skall det visst vara beachvolley idag klockan 18. Kan nog bli kul.

Det fanns ju en tid när jag var riktigt duktig på det. Eller kanske inte så duktig på stranden som i gymnastiksalen. Tränade ju som mest 6 dagar i veckan. Juniorlandslag, stadslag, sm och grejer.

Men det var länge sen. Riktigt länge sen. Idag kommer jag vara glad om jag lyckas få in en smash. För alla andra gånger jag spelat med lång paus innan så är det just smasharna som inte funkat. Slaget i sig sitter. Men inte tajmingen. Den är helt kapput.

Fast har jag tur så är resten av spelet som att cykla. Och det brukar räcka när man spelar med amatörer.
Andra bloggar om: åska, beach, volleyboll, träning, serv-ess

Ex-k har jag skrivit om en del. Speciellt i de tidigaste delarna av min blogg. Hon tog kontakt med mig idag. Över msn. Spännande känsla. Första gången vi pratade sen november nån gång. eller jo, jag fick ett grattis-sms på min födelsedag o hon ett på sin.

Under semestern har jag ett antal gånger sprungit in i några av hennes vänner. Det har alltid kännts lugnt. Den ena som står ex-K väldigt nära har det varit aningens stelt med. Men ändå. Inte kännt några hard feelings eller nåt annat sånt. Så jag har varit rätt nöjd. Kännts skönt.

Nu idag som sagt så hörde hon av sig igen ex-K. Pratade lite om det ena o det andra. Lite jobb o så. Sen berättade hon att hon flyttat till en ny lägenhet inte alls så långt från mig så vi kommer säkert springa på varandra. Och sen berättade hon att hon väntar barn. Ska föda i november. Återigen så kändes det inte speciellt konstigt. Nånstans så kände jag mig mest bara nöjd. Nöjd över att inte vara fadern. Nöjd över att vi inte skaffade barn. Nöjd över att kommit loss från henne. Nöjd med att jag blivit den jag blivit. Det känns skönt.

Och jo. Hon var nöjd oxå. Där hon var.

Så grattulationerna jag gav henne var i hemlighet lika mycket till mig själv. Och jag sa dem med ett leende. Ett äkta leende.

Andra bloggar om: Kärlek, ex, barn, graviditet, historia

 Vet inte hur många sommrar jag i mitt liv legat på bryggor och försökt fånga krabbor. Många är det, så mycket vet jag i alla fall. Och jag kunde ju inte vara sämre i år. Fast denna gången fångade jag brorsbarn på bild.
Andra bloggar om: Krabbor, Fiske, Semester, Foto

jag knarkar din uppmärksamhet,
och när jag lärt känna den
då lämnar jag

jag knarkar dina känslor,
och när jag sett dem alla
då går jag

jag knarkar dina komplimanger
för att jag kan
jag knarkar ditt förtroende
för att du ger

jag knarkar din kärlek
för jag kan, kan
inget annat.

Idag var jag iväg o lunchade med en gammal gammal vän (ja, vi har varit vänner länge och ja, han är gammal). Vi pratade, som alltid, om vilka som har o ska få barn i bekantskapen. Och sen hamnade vi in på Tjörn…

Då kom jag o tänka på mitt gamla ex K. Hur nära det var att vi skaffade (eller försökte skaffa) barn och vilken tur det var att det inte gick. Saknaden finns där knappt. Det är andra saker än henne jag kan sakna. Saker hon hade. Som ett landställe på Tjörn till exempel.

Antar det är nåt bra. Att jag enbart saknar sånt. Inte henne. Inte alls henne.

Men hon är ju ändå en del av min historia. Och jag kan till o från bli påmind om henne. Om oss. Och det är bra. Får mig att undvika att hamna på samma ställe igen.

Vissa dagar saknar jag det jag haft. Och inte haft. Men mest det jag haft och lämnat bakom mig.

Som ett par dagar sen, när jag läste ett mail om en klubb, om en fest. Då kom o tänka på Kramen jag fick på min födelsedag och Kramarna där efter. Tänkte på att jag ville ta med henne på Klubben. Och nu känns det lite synd. Att jag aldrig tog chansen. Eftersom hon nog skulle gillat det. Eftersom jag skulle gillat det. Eftersom jag inte tror hon varit där.

Kanske kommer det fler chanser, kanske inte. Den som lever får se.

men men…

Så, nu är jag tillbaka. Mycket har hänt. Sen sist. Jag ska försöka skriva lite om det men framförallt sikta framåt.. I korthet har följande hänt under min bortavaro:

Jag har dejtat en bloggerska.
Jag har avklarat 4 veckors semester.
Jag har seglat, badat, supit och varit som folk mest.
Jag har jobbat lite.
Jag har umgåtts med massa vänner jag tidigare försakat.
Jag har umgåtts med min familj.
Jag har träffat en del nya vänner.
Jag har suttit barnvakt.
Jag har åkt wakeboard (aje! träningsvärk)
Jag har spelat flipper.
Jag har målat om.
Jag har haft ångest.
Jag har kört för fort.
Jag har träffat en annan flicka som numera kan kallas min Flickvän.
Jag har haft det riktigt bra större delen av tiden…

Så, vad har jag missat?

Slogg = skäggblogg

Pollisens vara eller icke vara är en fråga som debatterats säkert tio minuter bland mina vänner. Dock före min tid som polisonggrabb. Utan mer den tiden när jag var helskäggsnörd.

Hur som kan jag stolt säga att pollisarna vann och numera är jag stolt innehavare av ett par fina band på kinden.

Ansiktshår över huvud taget är ett ganska så intressant ämne att diskutera vänner emellan. Speciellt med vänner av det andra könet.

Jag har vänner som älskar hår och ansiktsbehåring. Och andra som inte skulle ta i en hårig man ens med tång och skyddshandskar. Själv så har jag alltid haft nån form av behåring. När man var ung och röd så var det på hakan fjunen växte. Sen framåt 20-25 så kom det mer på andra ställen. Som på kinderna och på överläppen.

Från 20 års ålder fram till för ett år sen har jag varit helt rakad endast 3 gånger. Annars har det varit en salig blandning. Men under de senaste 5 åren har det varit allra mest helskägg. Dels för att jag kanske inte var så säker på (läs nöjd med) mitt eget utseende men också för att min dåvarande flickvän proklamerade starkt för min skäggväxt.

Nåja, anyhow så var det en alldeles underbar upplevelse att förra våren o sommaren som i ett steg i seperationen börja raka sig. Och dessutom känna sig jäkligt snygg. Som en kul bistory kan jag berätta att när jag vi första rakningen behöll mustashen spontant utbrast “Pappa?” till min egen spegelbild.

Dessvärre så fixar inte min hals att vara helt rakad så numera har jag en konstant 3-7 dagars stubb och trivs alldeles utmärkt med det.

Bråk I
Bråk II

Så, nu har vi pratat. Jag och vännen L. Precis som jag var rädd för så kunde hon inte be om ursäkt. Hon sa hon kunde förstå min ilska. Men hon kunde inte annat än säga att det var ett missförstånd. “Jag sa ju inte si, jag sa så”.

Nåväl. Vi pratade länge. Jag tror jag förstår henne. Inte det enda bråket jag sett henne i. Jag har märkt hur hon reagerar. Hon förskönar sin egen inblandning mer ju längre tiden går.

Jag fick i alla fall det närmsta en ursäkt man kanske kan få från henne. Och det är väl allt jag kan få.

Summan är att vi är nån form av vänner igen. Det känns skönt. Men på samma gång finns där nån bitter eftersmak av det hela. Händer nåt liknande igen vet jag faktiskt inte alls hur jag reagerar.

Jag har många saker jag tycker är jobbiga. Som jag mår dåligt av. Som jag blir sur av. Att bli kallad lögnare, att bli beskyld för saker man inte gjort. Att bråka. Allt det där vanliga.

En sak som kanske är större än alla andra är när folk inte lyssnar och respekterar det jag säger.

7 år sen, sensommar. Föräldrarna frågade om jag (och min dåvarande) ville åka med på utflykt.

- Javisst, bara jag är hemma innan 16 eftersom vännen A ska åka till usa ett år och jag gärna vill säga adjö ikväll.
- Ok.

Vi åkte iväg på utflykten, dagen var riktigt trevlig. Sen framåt klockan 15 sa jag att vi nog måste dra oss hemåt. Annars skulle jag inte hinna. Då sa faderskapet nej och bara körde vidare bortåt. Blev väldigt irriterad. Försökte säga vad vi kommit överens om. Han bara sket i det jag sa. Rätt o slätt.

Jag kände igen mönstret. Hur jag var på väg att bli överkörd. Men denna gången hade jag fått nog. Så jag sa ifrån. Jag sa sonika till honom att stanna bilen direkt. Jag klev ur bilen och vände mig om och gick. Jag hade helt enkelt tröttnat. På att bli puttad. Åt ett eller ena håller.

Jag gick. Med ryggen åt mina föräldrar. Och jag såg inte bakåt. Inte en gång. Inte på 4 månader. På Lucia ringde min bror mig. 2 dagar senare var första gången jag pratade med både mamma och pappa. Vi redde kanske inte ut det. Men vi påbörjade det. Och nu. Efter all denna tiden. Nu börjar det kännas som min pappa faktiskt lyssnar på mig. Ganska ofta…

Vi har en mix av gamla 80 och 90-talslåtar som vi lyssnar på här på jobbet till och från. Vissa bättre andra sämre. Nu senast har det bland annat varit:

• Ice ice baby, vanilla ice
• Buffalo stance, nenah cherry
• November rain, guns n roses
• Bed of nails, Alice cooper
• Hon har ett sätt, Jakob Hellman

Vissa bra, vissa inte jättebra och vissa riktigt dåliga. Men lite minnen får man allt ändå….

Återigen chockerade jag vänner i helgen när jag förklarade att jag inte tillhör de människorna som har en plan. Jag tar verkligen dagen som den kommer och har sällan nån koll på vad som händer nästa vecka. Än mindre nästa månad…

Det hela uppdagades när vi började diskutera semesterplaner och jag förklarade att:
“Jo, jag vet nog när jag ska ha semester. Men ärligt talat så är det enbart för jobbet krävde det. Jag har inga planer alls. Men nåt lär nog hända.”

Det är så det mesta är för mig. Jag saknar framförhållning, en större plan och drömmar om framtiden. Jag tänker inte mig själv som pappa, som man, i hus, med det där drömyrket etc.

Jag vet att jag gärna vill bli pappa. Och jag vill nog gifta mig. Kanske kommer jag vilja bo i hus och troligen så kommer jag inte vilja vara kvar här hela tiden. Det var när detta kom fram som diskussionen blev väldigt intressant. Samtliga vid bordet förutan jag och en till hade vissa visioner om sin framtid.

Det är ju inte så att jag saknar vilja och drivkraft att ta mig framåt. Jag kan bara inte se mot vad jag kämpar. Kanske är det därför jag alltid kämpat mig från saker och inte mot nya saker. Lämna ett jobb har varit främsta skälet till att söka nytt.

Inte emot framtiden utan bort från historien.

Hudana är ni?

En idé som slog mig idag…
När jag var ung (yngre) så var jag alltid väldigt facinerad av (läs olyckligt kär i) svartklädda, svarthåriga, svåra, sköra flickor. Såna som lyssnade på ledsam musik och gärna gjorde lite svåra saker. Kanske till och med antydde att dom skar sig.

Jag vet inte vad det var hos mig som fick mig att gå igång på dem. Kanske var det för att dom speglade nåt jag ville leva ut. Visa hur jag kände… Kanske var det att jag trodde jag kunde rädda dem.

På den tiden umgicks jag väldigt mycket i synth- och indie-kretsar. Vi hade mycket fester jag och dom jag bodde hos. Svartklubb var det väl egentligen mer eller mindre.

Tänk en kväll med 100 gäster.. Varav åtminstone 30 är såna flickor. Men ändå. Jag var aldrig tillsammans med någon. Jag lyckades inte bli kär i någon. Eller att någon blev kär i mig. Kanske för att jag behövde dem på ett annat sätt. På fel sätt. Det var inte kärlek. Det var ett behov av att visa vem jag var.

Så idag….

Idag behöver jag inte nån annan för att visa min sorg. Å andra sidan är det lika tur att jag inte behöver nån för att visa min glädje heller. Hur skulle det se ut.. Nån alltid glad seglar-tjej som kan spegla vem jag är. Känns inte som mig direkt. NoNoNoooo..

Jag saknar inte nån för att visa mig själv. Jag har mig själv.
Och det känns tryggt.

Läste om silverfiskens mamma. Hur hon oroar sig. Hur han vill visa att han mår bra nu. Det fick mig att tänka över mig själv och min familj.

Min familj känner inte mig. Inte på samma sätt som dom andra känner varandra. Jag har alltid varit det svarta fåret. Eller snarare, det mörka fåret.

När min äldre bror var liten tog han upp det stora utrymmet med att vara utåtagerande, sprallig, glad. Syntes överallt och fanns överallt. Han var den som testade allt och som ofta slog sig. Men reste sig alltid och sprang skrattande vidare. Han var också den som blev arg när han behövde.

Jag fick ta andra utrymmen. Jag var den eftertänksamme, den där som funderade. Var mer för mig själv. Mer inåt än utåt. Jag tänkte, efter, före, för mycket. Funderade och grubblade. Älskade rampljuset men mitt enda sätt att hamna där var att vara aggresiv. Så det var jag. Väldigt arg.

Så först i början så tog jag det överaggresiva rummet. Blev okontrollerat arg och högröd i ansiktet. Så arg att alla form av tankar försvann. Gick helt upp i känslan.

Senare insåg jag att skammens rampljus inte var speciellt bra ljus. Inte i längden. Jag ville inte bli sedd till vilket pris som helst. Så då blev jag snäll. Den som inte sa ifrån. Den som hjälpte till, anpassade mig och var beskedlig. Hela tiden funderade jag. Grubblade.

Inte så mörka tankar. Inte jämt. Men utifrån såg det ut så. Jag log inte, jag var allvarlig. Och ingen annan förstod mig. Ingen i familjen. I deras ögon var jag mörk. Jag var ogenomtränglig. Jag var nånstans dom sällan var. I grubblarnas land.

Men sen har det funnits stunder när jag verkligen släppt in dem. Eller åtminstone försökt släppa in dem. Eller nej, släpa in dem. Det har varit de gånger jag verkligen behövt dem, de gånger jag verkligen mått illa. När jag varit nere på botten. Då har dom försökt förstå. Försökt hjälpa. Och självklart brukar jag må bättre av deras stöd. Av deras kärlek. Av att synas och finnas.

Och tillbaka till idag. Idag mår jag ganska bra. Överlag så skulle jag säga att jag är ganska så lycklig. Självklart kan saker bli bättre. Men det är mycket mer som kan bli sämre…

Jag önskar jag kunde visa det för mina föräldrar. Så dom förstår. Jag önskar jag kunde köpa en flygbiljett till min mamma. Så hon flyga in till mig. Innanför mitt skal. Tur och retur för att se och förstå mig, som jag mår. Att jag är hemma. Att jag är lycklig.

För jag har verkligen försökt hitta en sån biljett. Bjudit in dom båda på alla resor jag kan tänka mig. Men dom är kvar. I sitt land.

Och jag antar att den resan är för svår. För dom. Man måste ju vara lika självrannsakande som öppen för att våga vandra i sin avkommas fotspår….

~ O ~