Läste idag en text, skriven av isabelle, om samhällets syn på kvinnan i allmänhet och hiphopen/populärkulturens syn på kvinnan i allmänhet. Riktigt bra skriven. Texten är 2 år gammal och föga förvånande har inte nåt förändrat.

När jag läser den känner jag en vag känsla av hopp. Att det kan komma en förändring. Där objektifieringen upphör och där kvinnan är lika lite leksak, sexobjekt eller erövring som mannen.

Kanske kommer man aldrig kunna komma undan objektifieringen som företeelse. Men kanske kan man få den jämlik och än viktigare, kanske kan kvinnor (och män) i framtiden få vara både person och objekt. I den ordningen.

Läs isabelles text nu!
Andra bloggar om: Jämlikhet, objektifiering, könsroller

att bära på nåt. som en lögn. som ett svek. nåt som det.
det tynger.

att spara nån från svek. från sorg. för man inte vill såra. för man vill ha kvar. vara kvar

naken har jag alltid förespråkat. naken nu. men behöver man visa sin historia. som en öppen bok. för dig att läsa. för dig att bedömma.

tyck, om den jag är. tyck till, om den jag är. och det jag gör.
inte vad jag gjort.
eller inte gjort.

Andra bloggar om: historia, handling

- genom gröna glas blir allt grönt.

Andra bloggar om: Tomhet

Är det mig hon skriver om? Saknar hon den där andra mig? Vad tycker hon egentligen om mig? Hur ska jag lösa problemen? Är han sur? När sänds nästa lost-avsnitt? Vad ska jag göra ikväll? Vad kan jag göra för att bli lyckligare? Vad vill jag lyssna på för musik? Varför är hon så dum? Vad gör jag med min tid? Varför saknar jag henne? Kan man mäta kärlek? Vad hade hänt om jag gått åt höger istället?
Skall jag raka mig? Hur skall jag raka mig? När kommer min frisör tillbaka från semestern? Vad är det som låter i min bil när man kör snabbare än 130? Ska jag dricka risbrännvin på lördag igen? Vad ska jag äta till middag? Hur ska jag bli bättre på Mediaval Madness?

Andra bloggar om: Funderingar, frågor, framtid, förvirring

Jag hamnade i en rätt instressant diskussion för ett par dagar sen. Är vissa människor kapabla att älska (eller känna) mer än andra?

Intressant fråga tänkte jag o började tänka lite på det hela… Hur mäter man kärlek? Är det hur mycket man låter kärleken uppta av ens övriga tankar och känslor? Är det hur mycket man är kapabel att känna?

Vem känner mest, den som låter kärleken ta upp nästan hela ens person och går in i det totalt eller den person som har kvar fötterna på jorden och lyckas fungera bra på jobbet etc. Om båda känner så mycket just dom är kapabla till. Känner dom lika mycket då? Eller är det så att personen som går helt upp i det alltid kommer känna mer?

Kan man ens veta hur en annan person känner. Hur en annan människa älskar. Hur andra uppfattar rött. Vi kan väl bara anta att rött uppfattas på samma sett hos alla. Eller?

Vad vi dock vet är att alla människor lärt sig att rött är rött genom att sett nåt rött och sen fått lära sig den färgen. Och samma med blått. Men det är ju ändå nåt externt. Nåt man kan ta på. Nåt man kan se.

- Gräset är grönt.
- Ja.
- Mamma är ledsen.
- Är hon? Jag trodde hon var arg…

Vi lär oss vad kärlek skall vara. Från vår närhet. Vi lär oss om våra känslor genom att vi ser andras känsloyttranden. Vissa lär sig att inte visa saker. Som kärlek eller ilska. Eller sorg. Så ledsamheten blir till ilska. Eller kärleken till inget alls.

Så hur kan man mäta nåt sånt okonkret. Kan man det? Finns det nån måttstock. Nån absolutitet. Nåt att utgå från?

Är vi såpass lika trots alla våra skillnader. Eller så olika trots likheterna. Är rött rött, är kärlek kärlek? Behöver vi ens veta?

Borde vi inte bara nöja oss med att konstatera att vi alla har en perceptionsförmåga även om den är lika variabel och operfekt som alla sinnen.

Andra bloggar om: Kärlek, känslor, upplevelser, perception