Jag går lite och funderar. Eller nej, låt mig börja om…

Jag går och funderar mycket. Eller nej. Ett sista försök här nu..

Jag sitter och funderar väldigt mycket nu för tiden!

Funderar på vart jag vill här i livet. Fram till i somras var det lite som om jag bara satt på en buss, åkte med. En buss jag klev på för så många år sen att jag inte ens minns när. Och dessvärre så gick inte bussen dit jag ville. Inte alls.

Känns som om jag under sommaren och hösten lyckades kliva av bussen. Hamna på nån form av centralstation. En riktig knutpunkt för första gången i mitt liv. Ett ställe med massa avgångar. Bussar, tåg och flyg åt alla riktningar.

Lite panik får man ju när man står där. Tittar upp på skylten som visar alla avgångar. Vart skall man åka, hur vill man ha sitt liv? Så mycket att välja mellan. Men för en gång skull känns det som om jag har oändligt antal val. Att jag inte tvingas på en buss bara för att det är den enda som går.

Idag står jag och tittar på skyltarna, funderar på alla destinationer. Jag vet inte riktigt vart jag vill, men jag vet att jag inte har bråttom. Jag behöver inte stressa. Jag behöver inte fly. Inte nu.

Jag har bestämt mig att ta mig själv en bit på vägen. Till våren kommer jag läsa en kurs i kommunikation. Den kommer ta mig en bit på vägen. Helt klart kommer jag inte hela vägen fram, men jag kommer en bit på vägen. Ingen aning vart jag kommer hamna till slut. Men jag vet i alla fall såpass mycket; det är i det området jag vill verka.

människor - relationer/dynamik - kommunikation

Men som sagt, vart jag slutar. Det har jag ingen aning om. Projektledning, skrivande, coaching eller nån helt annan stans. Möjligheterna är ofantliga. Och jag behöver inte välja idag.

Men jag är påväg.

Nånstans har jag ändrats.

Jag var en kille som drack mitt kaffe svart med lite socker i. Alltid på samma sätt. En dubbel espresso, eller bara vanligt kaffe.

I med lite socker.

Jag var fast i ett liv jag inte ens visste att jag vantrivdes i. Hjulet snurrade på och nånstans i min magtrakt fanns en spänning jag alltid levt med.

Mitt liv tog slut i våras, men under försommaren hittade jag ett nytt liv. Ett liv där jag bestämt mig för att må bra. Att vara lycklig.

Helt plötsligt en dag började knuten i magen lösas. Det var då jag upptäckte att jag haft den. Knuten försvann.

Jag har fortsatt känna efter vad jag verkligen vill. Gå dit jag vill, göra det jag vill. Det JAG vill. Vara den JAG vill vara.

Så en dag lyckades jag få in en latte av misstag, tänkte inte mer på det utan drack snällt upp den och insåg. Detta tycker jag om. Detta är nåt jag vill dricka.

Jag är inte en dubbel espresso längre. Jag är inte en knut i magen. Jag är en glad latte. En lycklig människa. Jag håller på att ändra riktning. I livet, i tillvaron. I mig själv. Hitta tillbaka till mig själv.

Och numera tar jag helst en stark latte.