Diskuterade lite fram o till baka kring avundsjuka. Kom fram till en ganska enkel lösning på hela problematiken. Som kanske till och med kan funka.

Antingen så avundas man den personen så mycket att man kan använda avundsjukan som motivator till att komma vidare mot det man vill. Mot det man saknar. Sen om avundsjukan inte är så stark, så stor så att man tycker det är värt att kämpa emot. Då kan man lika gärna glömma den. Strunta i den. För den är bara onödig.

Det är klart. Det finns en hel del som kan vara svårt att göra nåt åt. Hårfäste, ålder eller kanske skostorlek. Fast det hör nog å andra sidan till saker som man också mår väldigt bra av att bara acceptera.

Jag har höga flikar, är 29 år och har strl 44. Och jag strävar mot att känna mig nöjd, varje dag. Men att aldrig nöja mig utan alltid vilja utvecklas och växa. Dock räcker storlek 44 tack bra.

Andra bloggar om: Avundsjuka, mål, motivation, skostorlek

He didn’t know why, for instance,
but when he flew at altitudes less
than half his wingspan above the water,
he could stay in the air longer, with
less effort.

His glides ended not with the usual
feet-down splash into the sea,
but with a long flat wake as he touched
the surface with his feet tightly streamlined
against his body.

When he began sliding in to feet-up
landings on the beach, then pacing
the length of his slide in the sand,
his parents were very much dismayed indeed.

“Why, Jon, why?” his mother asked.
“Why is it so hard to be like
the rest of the flock, Jon?
Why can’t you leave low flying to the
pelicans, the albatross?
Why don’t you eat? Son,
you’re bone and feathers!”

“I don’t mind being bone and feathers mom.
I just want to know what I can do in the air
and what I can’t, that’s all. I just want to know.”

Jag ligger i sängen, sover.. Det är en sval sommarmorgon. Tidigt. Väcks av hur det sätts ett par nycklar i låset. Eller vaknar inte på riktigt. Bara sådär att jag nånstans sakta förnimmer att det händer saker i rummet..

Det är svalt i rummet, fast jag är sådär härligt lagom tempererad.

Du kliver in, med en sommarklänning, och när jag sömndrucket slår upp ögonen ser jag dig kliva ur den. Jag grymtar till lite och du viskar ett tyst hej med ett leende. Jag håller upp täcket och du kryper ner i min famn. Ger mig en puss. Svala läppar och sval hud medan du vänder dig om och jag somnar om med dig i min sked…

Snacka om besvikelse när jag vaknade. Vaknade ur min dröm…

Igår slängde jag ur mig en liten invit. Om att ses. Och ändå fick jag inget svar. Inte direkt.
Inte nu på morgonen.

Jag antar att jag får ge det lite tid…. Men attans. Jag är ju otålig juh.

tänk den där dagen man vaknar av att solen lyser med snälla strålar i ögonen.
man gäspar lätt medan man vaknar till liv.
sen, alldeles efter känner man lukten av färskt kaffe.

hör steg som kommer mot sovrummet.

in kommer ett leende och strålande vackra ögon.
en mun säger “god morgon” och böjer sig ner och ger en puss.

det är en sån morgon man vaknar och luktar gott i munnen. det är en sån morgon man vaknar utsövd och på gott humör. det är en sån morgon man inte vaknar ensam..

….

…äsch. Skulle jag vara romantiker?