jag har hört sägas att jag har väldigt vackra vener. perfekta.
bilden har etsat sig fast, likt den gör på en allt för gammal tv som visat samma sak igen och igen. på samma sätt ser jag henne överallt. som ett spöke knappt synligt nånstans..
och endast mörkret sväljer henne.
ett rosslande väcker mig, allt är svart. siffror långt borta. i andra sidan av rummet. där borta. ur fokus. tom i en sekund. nästan glad.
som om jag kan se lyckan leka där i den varma lägenheten man går förbi. när man går i slasken. utanför i vintern. utestängd. hellre avstängd.
hellre inte veta om lycka än bara se där borta utan att hinna hålla fast innan det rinner tillbaka in igen… innan vinterns kyla åter blåser in hinner man lura sig själv att knäppa upp…
så inser man att rosslandet var från mina egna lungor.
morfinet dämpar den värsta smärtan medan det gröna pillret slinker ner. snart kommer sömnen. igen. artificiellt lugn. det fanns tider när halva räckte. men nu är det snart dubbel dos.
igen.
dimman kommer. likaså ett samtal. jag svarar men vet inte hur man gör. somnar och kramar telefonen. som nån form av sista önskan innan jag ger mig in i den drömlösa gråa massan.
igen.
varje kväll är det samma sak. det ena för att döva. det andra för att glömma. så länge jag knappt finns orkar jag.
finnas.
det som skulle vara så enkelt. växer sig så stort.
just när jag skulle kliva över trösken mötte jag ett berg.
och där står det och skrattar åt mig. Som om det inte vet vad den ställer till. Som om den inte väljer. Om den ska vara en tröskel eller ett berg.
en örfil av verkligheten när berget hoppar upp och slår till mig. och sen kastar mig ner i marken.
tänder borta, blodig mun. ännu en gång.
det var dag när en svart fågel kom och sa att nu är nr 13 ett lyckotal igen det var en dag precis som man vill ha den.. det var den dag som jag träffade dig.
det skulle ju bli annorlunda denna gången. jag skulle hålla mig.
hålla mig borta.
hålla i mig.
hålla mig.
Men det går inte. Inte utan du. Snälla hjälp mig.
Håll om mig.