på väg upp igen. nästan över ytan. så jag kan andas.

det gick inte. men det blev en fix. bättre det än inget.

3 månaders jobb på en kväll. Det ska gå.

konstigt att bullshit kan lukta gott när det kommer från vissas mun. när det ser ut som det man drömmer om.
det är ju ändå bullshit.

när man ser tillbaka så verkar dalarna aldrig så djupa eller topparna så höga.

min kropp har börjat med nytt ofog det senaste året. den knakar när jag rör på mig. företrädesvis vid sträckning…

på väg uppåt igen, helt plötsligt sug efter snus och smält ost.

helvetet har olika våningar helt klart. En är bara 40,3 grader varm. Men det är ett helvete lika väl.

febern ger en helt ny sorts hallisar. Jag brinner, fryser. Hyperallergiska reaktioner. Jag är sist kvar. Ända tills.. ett sms.

ännu ett stackars dig. vad fan hjälper det? rädda mig istället.

jag har slutat skriva. och börjat igen. flera gånger. Det gör ju så ont men ändå, så bra. Ångest, oro, lättnad. Ett stort spekta. Nu börjar jag om. från ett annat håll. som om jag är nån annan. jag skriver i alla fall för någon annan.

nån annan än er.

det var den tiden när jag ringde dig istället för att ta en taxi. det var billigare att prata med dig på vägen hem från Klara än att köpa taxiresan. 40 öre minuten minns jag.. Taxi kostade ju säkert minst 40 kr. Som en dosa snus gör idag. Pratade med dig dagen efter min dag. Ni försöker få barn. Igen. Denna gång i Danmark. Med hjälp. Det kostar. Men han betalar.

Såg dig i måndags. När jag var förbi torget. Såg dig på ditt jobb. Orkade inte med dig då. Orkade inte gå fram. Du tar för mycket kraft. För mycket tid. Som jag inte har. För 10 år sen hade jag inte tvekat en sekund. Inte du heller.

I tisdags såg jag dessutom cleas malmberg. Vid masthugsskyrkan klev han i en ford fiesta. Eller om det var Focus. Och på nåt sätt så tänkte jag på dig. Jag gör den kopplingen. Du och Cleas. Ni är SÅ tajta. för mig.

när jag kör till jobbet så är den sista biten 90-väg. Rakt öster ut. Mot solen. Så många gånger jag har tänkt att man kanske ska ta av sig solglasögonen….

“jag lever på sånt jag får för mig ibland. när jag går gatan fram…”

tröst, uppmärksamhet och/eller hud sökes.

sorgsen musik berör inte just nu. för små känslor. antar att jag behöver en örfil. allra minst. nu skall jag lyssna på ett knä i pungen. på repeat.

nånstans mellan hemmet och arbetet så klär jag på mig. leendet knyts kring halsen, vänligheten trär jag över benen och slutligen så pudrar jag även på lite lite skratt på kinderna.

bara för att framhäva min ljuvliga personlighet.

Vissa dagar går som på repeat. man vet precis vad som kommer, när det kommer. Man kan sjunga med hela dagen. Småvissla och bara hänga på. Sjunga högre när man vill o nynna tyst ibland. Man kan det. Utan och innan efter 500 lika dagar.

Andra dagar är som en helt ny dag. Då är det skönt att sätta skivan på repeat. Så man kan nynna med den i alla fall.

“slutet gör för ont i mig. det slutet har just börjat mellan dig och mig.”

jag njöt just lite för mycket av en konflikt.

nuförtiden låter min kropp så fort jag rör på mig. gnissel, knak och sen, en skön känsla. man får inte göra det för ofta eller för mycket.. då blir det ju motion.