“jag lever på sånt jag får för mig ibland. när jag går gatan fram…”

tröst, uppmärksamhet och/eller hud sökes.

sorgsen musik berör inte just nu. för små känslor. antar att jag behöver en örfil. allra minst. nu skall jag lyssna på ett knä i pungen. på repeat.

nånstans mellan hemmet och arbetet så klär jag på mig. leendet knyts kring halsen, vänligheten trär jag över benen och slutligen så pudrar jag även på lite lite skratt på kinderna.

bara för att framhäva min ljuvliga personlighet.

Vissa dagar går som på repeat. man vet precis vad som kommer, när det kommer. Man kan sjunga med hela dagen. Småvissla och bara hänga på. Sjunga högre när man vill o nynna tyst ibland. Man kan det. Utan och innan efter 500 lika dagar.

Andra dagar är som en helt ny dag. Då är det skönt att sätta skivan på repeat. Så man kan nynna med den i alla fall.

“slutet gör för ont i mig. det slutet har just börjat mellan dig och mig.”

jag njöt just lite för mycket av en konflikt.

nuförtiden låter min kropp så fort jag rör på mig. gnissel, knak och sen, en skön känsla. man får inte göra det för ofta eller för mycket.. då blir det ju motion.