febern ger en helt ny sorts hallisar. Jag brinner, fryser. Hyperallergiska reaktioner. Jag är sist kvar. Ända tills.. ett sms.

ännu ett stackars dig. vad fan hjälper det? rädda mig istället.

jag har slutat skriva. och börjat igen. flera gånger. Det gör ju så ont men ändå, så bra. Ångest, oro, lättnad. Ett stort spekta. Nu börjar jag om. från ett annat håll. som om jag är nån annan. jag skriver i alla fall för någon annan.

nån annan än er.

det var den tiden när jag ringde dig istället för att ta en taxi. det var billigare att prata med dig på vägen hem från Klara än att köpa taxiresan. 40 öre minuten minns jag.. Taxi kostade ju säkert minst 40 kr. Som en dosa snus gör idag. Pratade med dig dagen efter min dag. Ni försöker få barn. Igen. Denna gång i Danmark. Med hjälp. Det kostar. Men han betalar.

Såg dig i måndags. När jag var förbi torget. Såg dig på ditt jobb. Orkade inte med dig då. Orkade inte gå fram. Du tar för mycket kraft. För mycket tid. Som jag inte har. För 10 år sen hade jag inte tvekat en sekund. Inte du heller.

I tisdags såg jag dessutom cleas malmberg. Vid masthugsskyrkan klev han i en ford fiesta. Eller om det var Focus. Och på nåt sätt så tänkte jag på dig. Jag gör den kopplingen. Du och Cleas. Ni är SÅ tajta. för mig.

när jag kör till jobbet så är den sista biten 90-väg. Rakt öster ut. Mot solen. Så många gånger jag har tänkt att man kanske ska ta av sig solglasögonen….

“jag lever på sånt jag får för mig ibland. när jag går gatan fram…”

tröst, uppmärksamhet och/eller hud sökes.

sorgsen musik berör inte just nu. för små känslor. antar att jag behöver en örfil. allra minst. nu skall jag lyssna på ett knä i pungen. på repeat.

nånstans mellan hemmet och arbetet så klär jag på mig. leendet knyts kring halsen, vänligheten trär jag över benen och slutligen så pudrar jag även på lite lite skratt på kinderna.

bara för att framhäva min ljuvliga personlighet.

Vissa dagar går som på repeat. man vet precis vad som kommer, när det kommer. Man kan sjunga med hela dagen. Småvissla och bara hänga på. Sjunga högre när man vill o nynna tyst ibland. Man kan det. Utan och innan efter 500 lika dagar.

Andra dagar är som en helt ny dag. Då är det skönt att sätta skivan på repeat. Så man kan nynna med den i alla fall.

“slutet gör för ont i mig. det slutet har just börjat mellan dig och mig.”

jag njöt just lite för mycket av en konflikt.

nuförtiden låter min kropp så fort jag rör på mig. gnissel, knak och sen, en skön känsla. man får inte göra det för ofta eller för mycket.. då blir det ju motion.

vissa dagar är bra. när man är avbruten istället för nedbruten.

jag har hört sägas att jag har väldigt vackra vener. perfekta.

bilden har etsat sig fast, likt den gör på en allt för gammal tv som visat samma sak igen och igen. på samma sätt ser jag henne överallt. som ett spöke knappt synligt nånstans..

och endast mörkret sväljer henne.

ett rosslande väcker mig, allt är svart. siffror långt borta. i andra sidan av rummet. där borta. ur fokus. tom i en sekund. nästan glad.

som om jag kan se lyckan leka där i den varma lägenheten man går förbi. när man går i slasken. utanför i vintern. utestängd. hellre avstängd.

hellre inte veta om lycka än bara se där borta utan att hinna hålla fast innan det rinner tillbaka in igen… innan vinterns kyla åter blåser in hinner man lura sig själv att knäppa upp…

så inser man att rosslandet var från mina egna lungor.

under tvång sväljer jag det mesta. men jag tror aldrig jag kommer tycka om dig.

morfinet dämpar den värsta smärtan medan det gröna pillret slinker ner. snart kommer sömnen. igen. artificiellt lugn. det fanns tider när halva räckte. men nu är det snart dubbel dos.

igen.

dimman kommer. likaså ett samtal. jag svarar men vet inte hur man gör. somnar och kramar telefonen. som nån form av sista önskan innan jag ger mig in i den drömlösa gråa massan.

igen.

varje kväll är det samma sak. det ena för att döva. det andra för att glömma. så länge jag knappt finns orkar jag.
finnas.

det som skulle vara så enkelt. växer sig så stort.
just när jag skulle kliva över trösken mötte jag ett berg.

och där står det och skrattar åt mig. Som om det inte vet vad den ställer till. Som om den inte väljer. Om den ska vara en tröskel eller ett berg.

en örfil av verkligheten när berget hoppar upp och slår till mig. och sen kastar mig ner i marken.

tänder borta, blodig mun. ännu en gång.

det var dag när en svart fågel kom och sa att nu är nr 13 ett lyckotal igen det var en dag precis som man vill ha den.. det var den dag som jag träffade dig.