Vet inte vad det beror på. Men andelen kommentarer har minskat drastiskt de senaste månaderna sen jag bytte till atervand.se

Kan det vara det där med att ni måste lämna er adress när ni skriver eller att jag helt enkelt börjat skriva väldigt trista saker. Som folk inte riktigt vet hur dom ska svara eller tycka till om. Eller är det nåt tekniskt strul.

Säg till, för jag är lite smått nyfiken. Om det är problem så kanske jag ska ta bort nåt “måste” eller kanske fixa nåt problem.

Tack!
Andra bloggar om: Bloggen, kommentarer, fel

Du lockar med dina ord
likt syreners sång
så lämnar dina ord mig inte i fred
förhäxar, överumplar och sveper
iväg

får mig att vända mitt skepp
styra dit jag inte borde
jag vet ju så väl
att jag inte borde

men likt syreners sång
sjunger du, kommer jag
ropar du, så svarar jag

mot min vilja.
trots att jag tränat så länge
på att säga nej.
så kommer jag, när du sjunger.
efter mig

Andra bloggar om: Oemotståndlig, dumhet

vem tänker du på när jag inte hoppar runt i ditt synfält. Stör ut alla andra intryck. Som en tossa. Hoppetossa. Försöker jag vara allt. Runt dig.

så vem tänker du på nu när jag inte hoppar?

tänker du på mig när jag inte finns. när du inte läser. hör. lyssnar….?

Lördagen vaknade vi och masade oss sakteliga upp. Insåg att nån form av skaldjur måste införskaffas inför kvällen. Iväg med först en frukost på Zenit och sen diverse fiskbilar/affärer. Ingenstans hade de varken färska kräftor eller räkor. Massa såna där insjö- och signalkräftor överallt. Men inga riktiga..

Jagade runt i nästan timmen innan vi gav upp och köpte färska havskräftstjärtar och 1kilo frysta räkor. Fick duga..

Sen hemåt och vila lite på soffan för att senare bli sen med att göra sig i ordning och kasta sig iväg med bilen till alingsås. På kräftskiva.

Väl där en halvtimme sena så visade sig att vi var nästan först. Ytterligare en timme fick vi vänta innan de sista rumlade in. Satte oss till bords och hade kul fest med alldeles för lite sång och för mycket snapsar. Speciellt de 56-procentiga snapsarna från kina var hemska.

Efter maten hade värdparet slängt ihop en musik-quiz. Tema 80-talsmusik. Och konstigt nog klarade jag en hel del. Och pinsamt nog så missade jag det enda jag verkligen borde kunnat.

Vidare ut sen så småningom till nåt ställe där det spelades hög list-techno. Fruktansvärt dåligt och den enda höjdpunkten på dansgolvet var “Alla vill till himlen” med Timbuktu. Ja, förutom att titta på alla som dansade då. Var väldigt kul. Som ett studiebesök. Går ju sällan (läs aldrig) ut på avenyn eller ställen där sån musik spelas.

Kvällen blev någorlunda lång och hemgång vid 02. Gång på riktigt alltså. 1 timmes promenad till o med.
Andra bloggar om: Kräftskiva, Alingsås, risbrännvin, musikquiz, folkligt

Är det mig hon skriver om? Saknar hon den där andra mig? Vad tycker hon egentligen om mig? Hur ska jag lösa problemen? Är han sur? När sänds nästa lost-avsnitt? Vad ska jag göra ikväll? Vad kan jag göra för att bli lyckligare? Vad vill jag lyssna på för musik? Varför är hon så dum? Vad gör jag med min tid? Varför saknar jag henne? Kan man mäta kärlek? Vad hade hänt om jag gått åt höger istället?
Skall jag raka mig? Hur skall jag raka mig? När kommer min frisör tillbaka från semestern? Vad är det som låter i min bil när man kör snabbare än 130? Ska jag dricka risbrännvin på lördag igen? Vad ska jag äta till middag? Hur ska jag bli bättre på Mediaval Madness?

Andra bloggar om: Funderingar, frågor, framtid, förvirring

Nu sjunger vi Eilert. Och jag ska hem och dricka kaffe.

Fredagen var tidigt hem från jobbet, snabbt ordna till sig lite för att sen gå iväg en sväng mot vagnen. Den var såklart nån halvtimme sen (hörde jag EM?) men väl på den mötte jag upp vännen K. Vi åkte till järntorget o hämtade ut lite cash för att sen sakteliga vandra bort mot viktoriagatan.

Vi satte oss ner på ett av Öl-för-25-kronor-ställena och beställde in lite käk och öl. 10 öl senare lämnade vi stället och gick tvärs över gatan mot Klara. Under dessa 20 meter lyckades vi även möta upp K’s pojkvän. Lätt onyktra gick vi alla in. Satte oss ner med fler öl och bara tjötade. Trevligt men relativt folktomt är nog kommentaren. Var där fram till midnatt jag smet iväg och hälsade på vännen H på magnus o magnus.

Väl där lyckades jag prata “alldeles för mycket” med flickan H hade sina ögon på. Detta missade jag helt. Jag var ju bara social. Fick reda på vad jag gjort när vi sedemera gick vidare till nef för att möta upp H’s arbetskamrater. Kul att det var jag som för en gångs skull tog nån för det har oftast varit tvärt om.

Vid tjugo över två tog jag en taxi till centralen och mötte upp flickvännen för att sen taxa vidare hemåt.

Sömnen kom vid 04 och vakenheten hälsade på igen kl 11 på lördagen.

Nu får arbetsveckan vara slut. Jag drar iväg o går på after work med ett gäng gamla arbetskamrater istället för att sitta här och löka.

Imorgon ska jag på kräftskiva och i övermorgon så lär jag mest bara vara trött. Men det är inte helt illa det heller.

Kram tills vi hörs igen.

Vissa låtar tröttnar man på efter redan 10 sekunder. Andra vill man höra igen direkt igen trots att den är 10 minuter lång.

Kristofer Åströms “You don’t know how good you are” från skivan “Northern Blues” är en sån låt. 10:54 lång. Helt underbar. Så enkel, så bra. 20 textrader.

Ett annat liknande mästervärk är David Sandströms “När Hjärtat Svider” från konceptskivan “Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag”*. Den liknar på samma sätt eftersom båda är långa, väldigt lite text och mycket instrumentalt. Mycket dynamik trots relativt enkel instrumentering och uppbyggnad.

Men vad låtarna framförallt har gemensamt är att dom har så mycket känsla att dom gång på gång ger mig rysningar längs med armar och upp i nacken. Fantastiska helt enkelt..

Andra artister som kanske inte alltid gjort så långa låtar men som ändå ofta lyckas med att få in hur mycket känsla som helst i nåt till synes väldigt enkelt är Thåström och the Cure.

*för övrigt en hel skiva som passar in under denna text, som man dessutom kan ladda ner gratis här.

Andra bloggar om: Kristofer Åström, David Sandström, musik

Jag hamnade i en rätt instressant diskussion för ett par dagar sen. Är vissa människor kapabla att älska (eller känna) mer än andra?

Intressant fråga tänkte jag o började tänka lite på det hela… Hur mäter man kärlek? Är det hur mycket man låter kärleken uppta av ens övriga tankar och känslor? Är det hur mycket man är kapabel att känna?

Vem känner mest, den som låter kärleken ta upp nästan hela ens person och går in i det totalt eller den person som har kvar fötterna på jorden och lyckas fungera bra på jobbet etc. Om båda känner så mycket just dom är kapabla till. Känner dom lika mycket då? Eller är det så att personen som går helt upp i det alltid kommer känna mer?

Kan man ens veta hur en annan person känner. Hur en annan människa älskar. Hur andra uppfattar rött. Vi kan väl bara anta att rött uppfattas på samma sett hos alla. Eller?

Vad vi dock vet är att alla människor lärt sig att rött är rött genom att sett nåt rött och sen fått lära sig den färgen. Och samma med blått. Men det är ju ändå nåt externt. Nåt man kan ta på. Nåt man kan se.

- Gräset är grönt.
- Ja.
- Mamma är ledsen.
- Är hon? Jag trodde hon var arg…

Vi lär oss vad kärlek skall vara. Från vår närhet. Vi lär oss om våra känslor genom att vi ser andras känsloyttranden. Vissa lär sig att inte visa saker. Som kärlek eller ilska. Eller sorg. Så ledsamheten blir till ilska. Eller kärleken till inget alls.

Så hur kan man mäta nåt sånt okonkret. Kan man det? Finns det nån måttstock. Nån absolutitet. Nåt att utgå från?

Är vi såpass lika trots alla våra skillnader. Eller så olika trots likheterna. Är rött rött, är kärlek kärlek? Behöver vi ens veta?

Borde vi inte bara nöja oss med att konstatera att vi alla har en perceptionsförmåga även om den är lika variabel och operfekt som alla sinnen.

Andra bloggar om: Kärlek, känslor, upplevelser, perception

“Fly away little butterfly, just flutter away..”

Andra bloggar om: Fjärilar, Sommar, Six String Samurai

Inspererad av Yrsel och deep så har jag tänkt på hur man kan förnya sportevenemangen med nya grenar.

Istället för att komma på nya sporter så har jag mer tänkt på kombinationer som kan vara roligare. Många av sporterna är förvisso vintersporter men det är ju alltid snö nånstans så det ska väl inte vara några problem.

Sen kanske man kan säga att mina sporter är våldsamma, men i ärlighetens namn får ni faktiskt tänka efter vad det är som visas mest på tv idag.

- Slägg-Curling
Man skall på isen vara klädd i den somriga brottarklädseln släggkastare oftast har. Man skall genomföra en läcker rotation för att sen få iväg släggan mot cirkeln där soparna står. Egentligen är det curling med annan klädsel, klubba och kast.

Jag misstänker dessutom att curlingslandslagen överlag är lite snyggare än släggkastarna är.

- Skidskytte med jaktstart
Åkarna startar med tre minuters intervall på en 3 mil lång sträcka genom skogen. Man får skjuta motståndaren. Kan även göras med pilbåge.

- Amerikanskfotbolls-schack
Lagledaren bestämmer vilka rutor laget ska springa på och motståndarna försöker slå ner dem.

- Lerduvs-backhoppning.
Har ni nånsin tänkt på att backhopparens bana i luften lite påminner om lerduvors?

- Stav-basket
Basket med stavhopp. Inget mer behöver sägas. Annat än ringen är väldigt högt upp.

- Boule-handboll
Max tre steg med bollen (klotet) innan man måste studsa den. Handboll med bouleklot.

- 1 km-rugby
Rugby på snö. 50 pers i varje lag. Längdskidor på. 1 km plan.

- Isdans-disko
Har ni tänkt på att disko-kastarens kast inte så lite påminner om vissa piruetter som finns i isdansens paråkning. Alltså, kast med (liten?) isdanspartner. Välklädd och leendes såklart. Reglerna hurivida landningen bör ske är jag inte riktigt klar med. Spjutetkastets toppen först, konståkningens inte ramla eller diskons bara komma så långt som möjligt är alla attraktiva alternativ.
Andra bloggar om: EM, Sport, Våld, TV, Underhållning

Andra bloggar om: Älg, vägg, foto, uppstoppad

Träningsvärken från söndagens wakeboardåkning hade just lämnat mig när jag igår blev medbjuden på beachvolleyboll. Självklart tackade jag ja och klockan strax efter sex knatade jag in i slottskogen o mötte upp vännen B med arbetskamrater.

Var i en gång i tiden riktigt duktig volleybollspelare så jag var ju tvungen att i alla fall försöka spela okej. Satsade stenhårt och slängde mig en hit, en dit. Sprang framåt, sprang bakåt.

Hade väldigt väldigt kul och efter en 3-setsmatch gick vi en kort promenad till en av lagkamraternas trädgård för en kall öl. Gott, roligt och allmänt bra kväll.

Och idag. Förutom det faktum att jag inte kunde somna förrän 02 igår natt och är jättetrött så har jag hittat massa andra konstiga muskler jag inte visste fanns. Men det var det värt.

Till och med sanden i naveln, öronen och näsborrarna var värd spelandet. Och nästa vecka kanske vi ska spela igen.

Andra bloggar om: Beachvolleyboll, träning, träningsvärk, sand

Andra bloggar om: Foto, bada, sol, sommar

Andra bloggar om: Foto, utsikt, inlåst, mörker

Andra bloggar om: Bilvrak, strippad

Om inte åskan, som smhi varnat för, kommer idag så skall det visst vara beachvolley idag klockan 18. Kan nog bli kul.

Det fanns ju en tid när jag var riktigt duktig på det. Eller kanske inte så duktig på stranden som i gymnastiksalen. Tränade ju som mest 6 dagar i veckan. Juniorlandslag, stadslag, sm och grejer.

Men det var länge sen. Riktigt länge sen. Idag kommer jag vara glad om jag lyckas få in en smash. För alla andra gånger jag spelat med lång paus innan så är det just smasharna som inte funkat. Slaget i sig sitter. Men inte tajmingen. Den är helt kapput.

Fast har jag tur så är resten av spelet som att cykla. Och det brukar räcka när man spelar med amatörer.
Andra bloggar om: åska, beach, volleyboll, träning, serv-ess

Diskuterade lite fram o till baka kring avundsjuka. Kom fram till en ganska enkel lösning på hela problematiken. Som kanske till och med kan funka.

Antingen så avundas man den personen så mycket att man kan använda avundsjukan som motivator till att komma vidare mot det man vill. Mot det man saknar. Sen om avundsjukan inte är så stark, så stor så att man tycker det är värt att kämpa emot. Då kan man lika gärna glömma den. Strunta i den. För den är bara onödig.

Det är klart. Det finns en hel del som kan vara svårt att göra nåt åt. Hårfäste, ålder eller kanske skostorlek. Fast det hör nog å andra sidan till saker som man också mår väldigt bra av att bara acceptera.

Jag har höga flikar, är 29 år och har strl 44. Och jag strävar mot att känna mig nöjd, varje dag. Men att aldrig nöja mig utan alltid vilja utvecklas och växa. Dock räcker storlek 44 tack bra.

Andra bloggar om: Avundsjuka, mål, motivation, skostorlek