Solnedgångar har alltid varit nåt väldigt vackert för mig. Det är då jag oftast börjar komma ner. Då mitt lugn kommer. Innan under dagen så är det stress och ett konstant intag av intryck. Det är när solen går ner som lugnet sakta kommer krypande och tystnaden börjar.

Det är då, strax innan mörkret kommer som mina tankar kommer. Inte de mörka. Men funderingarna. Filosofierandet. Då jag vrider och vänder på saker. Tillvaron. Känslor. Det är då jag förstår. Mig själv. Andra. Tillvaron.

Och det är då jag känner hopp och kärlek. Inför framtiden och resten…

Andra bloggar om: Foto, hopp, lycka, solnedgång