Jag hamnade i en rätt instressant diskussion för ett par dagar sen. Är vissa människor kapabla att älska (eller känna) mer än andra?

Intressant fråga tänkte jag o började tänka lite på det hela… Hur mäter man kärlek? Är det hur mycket man låter kärleken uppta av ens övriga tankar och känslor? Är det hur mycket man är kapabel att känna?

Vem känner mest, den som låter kärleken ta upp nästan hela ens person och går in i det totalt eller den person som har kvar fötterna på jorden och lyckas fungera bra på jobbet etc. Om båda känner så mycket just dom är kapabla till. Känner dom lika mycket då? Eller är det så att personen som går helt upp i det alltid kommer känna mer?

Kan man ens veta hur en annan person känner. Hur en annan människa älskar. Hur andra uppfattar rött. Vi kan väl bara anta att rött uppfattas på samma sett hos alla. Eller?

Vad vi dock vet är att alla människor lärt sig att rött är rött genom att sett nåt rött och sen fått lära sig den färgen. Och samma med blått. Men det är ju ändå nåt externt. Nåt man kan ta på. Nåt man kan se.

- Gräset är grönt.
- Ja.
- Mamma är ledsen.
- Är hon? Jag trodde hon var arg…

Vi lär oss vad kärlek skall vara. Från vår närhet. Vi lär oss om våra känslor genom att vi ser andras känsloyttranden. Vissa lär sig att inte visa saker. Som kärlek eller ilska. Eller sorg. Så ledsamheten blir till ilska. Eller kärleken till inget alls.

Så hur kan man mäta nåt sånt okonkret. Kan man det? Finns det nån måttstock. Nån absolutitet. Nåt att utgå från?

Är vi såpass lika trots alla våra skillnader. Eller så olika trots likheterna. Är rött rött, är kärlek kärlek? Behöver vi ens veta?

Borde vi inte bara nöja oss med att konstatera att vi alla har en perceptionsförmåga även om den är lika variabel och operfekt som alla sinnen.

Andra bloggar om: Kärlek, känslor, upplevelser, perception