Nu får arbetsveckan vara slut. Jag drar iväg o går på after work med ett gäng gamla arbetskamrater istället för att sitta här och löka.

Imorgon ska jag på kräftskiva och i övermorgon så lär jag mest bara vara trött. Men det är inte helt illa det heller.

Kram tills vi hörs igen.

Vissa låtar tröttnar man på efter redan 10 sekunder. Andra vill man höra igen direkt igen trots att den är 10 minuter lång.

Kristofer Åströms “You don’t know how good you are” från skivan “Northern Blues” är en sån låt. 10:54 lång. Helt underbar. Så enkel, så bra. 20 textrader.

Ett annat liknande mästervärk är David Sandströms “När Hjärtat Svider” från konceptskivan “Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag”*. Den liknar på samma sätt eftersom båda är långa, väldigt lite text och mycket instrumentalt. Mycket dynamik trots relativt enkel instrumentering och uppbyggnad.

Men vad låtarna framförallt har gemensamt är att dom har så mycket känsla att dom gång på gång ger mig rysningar längs med armar och upp i nacken. Fantastiska helt enkelt..

Andra artister som kanske inte alltid gjort så långa låtar men som ändå ofta lyckas med att få in hur mycket känsla som helst i nåt till synes väldigt enkelt är Thåström och the Cure.

*för övrigt en hel skiva som passar in under denna text, som man dessutom kan ladda ner gratis här.

Andra bloggar om: Kristofer Åström, David Sandström, musik

Jag hamnade i en rätt instressant diskussion för ett par dagar sen. Är vissa människor kapabla att älska (eller känna) mer än andra?

Intressant fråga tänkte jag o började tänka lite på det hela… Hur mäter man kärlek? Är det hur mycket man låter kärleken uppta av ens övriga tankar och känslor? Är det hur mycket man är kapabel att känna?

Vem känner mest, den som låter kärleken ta upp nästan hela ens person och går in i det totalt eller den person som har kvar fötterna på jorden och lyckas fungera bra på jobbet etc. Om båda känner så mycket just dom är kapabla till. Känner dom lika mycket då? Eller är det så att personen som går helt upp i det alltid kommer känna mer?

Kan man ens veta hur en annan person känner. Hur en annan människa älskar. Hur andra uppfattar rött. Vi kan väl bara anta att rött uppfattas på samma sett hos alla. Eller?

Vad vi dock vet är att alla människor lärt sig att rött är rött genom att sett nåt rött och sen fått lära sig den färgen. Och samma med blått. Men det är ju ändå nåt externt. Nåt man kan ta på. Nåt man kan se.

- Gräset är grönt.
- Ja.
- Mamma är ledsen.
- Är hon? Jag trodde hon var arg…

Vi lär oss vad kärlek skall vara. Från vår närhet. Vi lär oss om våra känslor genom att vi ser andras känsloyttranden. Vissa lär sig att inte visa saker. Som kärlek eller ilska. Eller sorg. Så ledsamheten blir till ilska. Eller kärleken till inget alls.

Så hur kan man mäta nåt sånt okonkret. Kan man det? Finns det nån måttstock. Nån absolutitet. Nåt att utgå från?

Är vi såpass lika trots alla våra skillnader. Eller så olika trots likheterna. Är rött rött, är kärlek kärlek? Behöver vi ens veta?

Borde vi inte bara nöja oss med att konstatera att vi alla har en perceptionsförmåga även om den är lika variabel och operfekt som alla sinnen.

Andra bloggar om: Kärlek, känslor, upplevelser, perception