Jag har sen tonåren nån gång (det är så långt jag kan minnas) varit en kvällsmänniska. Somnar sent, vaknar sent. Inga problem med att vara vaken till långt efter 03 på natten men betdyligt svårare att vakna före klockan 09.

I och med denna morgontrötthet så har jag i mitt liv sett betydligt fler solnedgångar än soluppgångar. Och det är uppgångarna jag tycker är vackrast. Som i morse, var klockan 04 kanske. Eller 05. Spelar ingen roll. Solen sakta letade sig upp, bländade mig där jag lyckats somna i soffan. Stängde av tv’n och bara låg o tittade på solens uppstigning. Hade nån tanke om att gå upp. Gå ut en promenad. Uppleva stadens tystnad. Nattens kyla. Nattens frid när dagen sakta kommer…

Det är alltid så jag kännt. Och kanske en morgon kommer jag gå upp. Tidigt. Gå en lång promenad där man kan se solens uppgång. Kanske en dag i Danmark. Så uppgången sker över öppet vatten.

Den dagen längtar jag efter.