Idag var jag iväg o lunchade med en gammal gammal vän (ja, vi har varit vänner länge och ja, han är gammal). Vi pratade, som alltid, om vilka som har o ska få barn i bekantskapen. Och sen hamnade vi in på Tjörn…

Då kom jag o tänka på mitt gamla ex K. Hur nära det var att vi skaffade (eller försökte skaffa) barn och vilken tur det var att det inte gick. Saknaden finns där knappt. Det är andra saker än henne jag kan sakna. Saker hon hade. Som ett landställe på Tjörn till exempel.

Antar det är nåt bra. Att jag enbart saknar sånt. Inte henne. Inte alls henne.

Men hon är ju ändå en del av min historia. Och jag kan till o från bli påmind om henne. Om oss. Och det är bra. Får mig att undvika att hamna på samma ställe igen.