Jag har sen tonåren nån gång (det är så långt jag kan minnas) varit en kvällsmänniska. Somnar sent, vaknar sent. Inga problem med att vara vaken till långt efter 03 på natten men betdyligt svårare att vakna före klockan 09.

I och med denna morgontrötthet så har jag i mitt liv sett betydligt fler solnedgångar än soluppgångar. Och det är uppgångarna jag tycker är vackrast. Som i morse, var klockan 04 kanske. Eller 05. Spelar ingen roll. Solen sakta letade sig upp, bländade mig där jag lyckats somna i soffan. Stängde av tv’n och bara låg o tittade på solens uppstigning. Hade nån tanke om att gå upp. Gå ut en promenad. Uppleva stadens tystnad. Nattens kyla. Nattens frid när dagen sakta kommer…

Det är alltid så jag kännt. Och kanske en morgon kommer jag gå upp. Tidigt. Gå en lång promenad där man kan se solens uppgång. Kanske en dag i Danmark. Så uppgången sker över öppet vatten.

Den dagen längtar jag efter.

jag knarkar din uppmärksamhet,
och när jag lärt känna den
då lämnar jag

jag knarkar dina känslor,
och när jag sett dem alla
då går jag

jag knarkar dina komplimanger
för att jag kan
jag knarkar ditt förtroende
för att du ger

jag knarkar din kärlek
för jag kan, kan
inget annat.

Idag var jag iväg o lunchade med en gammal gammal vän (ja, vi har varit vänner länge och ja, han är gammal). Vi pratade, som alltid, om vilka som har o ska få barn i bekantskapen. Och sen hamnade vi in på Tjörn…

Då kom jag o tänka på mitt gamla ex K. Hur nära det var att vi skaffade (eller försökte skaffa) barn och vilken tur det var att det inte gick. Saknaden finns där knappt. Det är andra saker än henne jag kan sakna. Saker hon hade. Som ett landställe på Tjörn till exempel.

Antar det är nåt bra. Att jag enbart saknar sånt. Inte henne. Inte alls henne.

Men hon är ju ändå en del av min historia. Och jag kan till o från bli påmind om henne. Om oss. Och det är bra. Får mig att undvika att hamna på samma ställe igen.

Vissa dagar saknar jag det jag haft. Och inte haft. Men mest det jag haft och lämnat bakom mig.

Som ett par dagar sen, när jag läste ett mail om en klubb, om en fest. Då kom o tänka på Kramen jag fick på min födelsedag och Kramarna där efter. Tänkte på att jag ville ta med henne på Klubben. Och nu känns det lite synd. Att jag aldrig tog chansen. Eftersom hon nog skulle gillat det. Eftersom jag skulle gillat det. Eftersom jag inte tror hon varit där.

Kanske kommer det fler chanser, kanske inte. Den som lever får se.

men men…

Så, nu är jag tillbaka. Mycket har hänt. Sen sist. Jag ska försöka skriva lite om det men framförallt sikta framåt.. I korthet har följande hänt under min bortavaro:

Jag har dejtat en bloggerska.
Jag har avklarat 4 veckors semester.
Jag har seglat, badat, supit och varit som folk mest.
Jag har jobbat lite.
Jag har umgåtts med massa vänner jag tidigare försakat.
Jag har umgåtts med min familj.
Jag har träffat en del nya vänner.
Jag har suttit barnvakt.
Jag har åkt wakeboard (aje! träningsvärk)
Jag har spelat flipper.
Jag har målat om.
Jag har haft ångest.
Jag har kört för fort.
Jag har träffat en annan flicka som numera kan kallas min Flickvän.
Jag har haft det riktigt bra större delen av tiden…

Så, vad har jag missat?