Lärde mig nåt nytt för ett tag sen.
Att man kan ha lite olika syn på tiden. På sin tid.

Det finns de människorna som lever i tiden och dom som lever jämte tiden…

En person som lever jämte tiden är en person som planerar, ser saker framåt. Saker bakåt. Det är som personen står jämte ett varuband och ser alla varorna eller sakerna som ska göras. Lite ovanifrån. Kan se vad som ska göras först, och vad som ska göras senare. Och sen, och sen. Framåt. Veckor.

En person som lever i tiden står på varubandet. Och ser egentligen bara det som kommer härnäst. Det finns inte mer än det framför. Det är det enda.

Den person som lever jämte har ganska bra koll på tillvaron. Vet vad dom gör framöver, vet hur mycket eller lite som ska göras. Kan stressas upp över att det är så mycket i framtiden. Personen är ofta väldigt strukturerad och att vara spontan är svårt. För det spontana har man ingen kontroll över.

I tiden har man ingen som helst koll på vad som händer efter nu. Att behöva planera ger ångest. Spontanitet går alltid före struktur. Aldrig nån form av stress eftersom man faktiskt inte vet vad som kommer.
Brevid tiden planerar man sin semester och reser iväg på sin semester vid varje planering. Man ser sig själv där på stranden. Man ser hotellrummet. På flygplatsen. Kanske så extremt att man faktiskt redan planerar sin nästa resa när man sitter på stranden, eller på flyget.

I tiden har man ingen semester förrän man verkligen är på flyget. Eller är på stranden. Men då är man enbart där. Man njuter varje sekund av stunden.

Brevid tiden åker tillbaka på semestern genom diskussioner och foton. I tiden sitter och tittar på bilder. Och vad händer. Inget. Den sitter ju enbart och tittar på bilder.

Inget är bättre än det andra. Och nästan ingen är enbart i eller brevid. Vill ni gissa vad jag är?

Fick nyligen mail nr 666 till min blogg-email.
Det känns väldigt trevligt. Och varmt.

Du gör mig glad.

Tack!

Jag har många saker jag tycker är jobbiga. Som jag mår dåligt av. Som jag blir sur av. Att bli kallad lögnare, att bli beskyld för saker man inte gjort. Att bråka. Allt det där vanliga.

En sak som kanske är större än alla andra är när folk inte lyssnar och respekterar det jag säger.

7 år sen, sensommar. Föräldrarna frågade om jag (och min dåvarande) ville åka med på utflykt.

- Javisst, bara jag är hemma innan 16 eftersom vännen A ska åka till usa ett år och jag gärna vill säga adjö ikväll.
- Ok.

Vi åkte iväg på utflykten, dagen var riktigt trevlig. Sen framåt klockan 15 sa jag att vi nog måste dra oss hemåt. Annars skulle jag inte hinna. Då sa faderskapet nej och bara körde vidare bortåt. Blev väldigt irriterad. Försökte säga vad vi kommit överens om. Han bara sket i det jag sa. Rätt o slätt.

Jag kände igen mönstret. Hur jag var på väg att bli överkörd. Men denna gången hade jag fått nog. Så jag sa ifrån. Jag sa sonika till honom att stanna bilen direkt. Jag klev ur bilen och vände mig om och gick. Jag hade helt enkelt tröttnat. På att bli puttad. Åt ett eller ena håller.

Jag gick. Med ryggen åt mina föräldrar. Och jag såg inte bakåt. Inte en gång. Inte på 4 månader. På Lucia ringde min bror mig. 2 dagar senare var första gången jag pratade med både mamma och pappa. Vi redde kanske inte ut det. Men vi påbörjade det. Och nu. Efter all denna tiden. Nu börjar det kännas som min pappa faktiskt lyssnar på mig. Ganska ofta…

Vi har en mix av gamla 80 och 90-talslåtar som vi lyssnar på här på jobbet till och från. Vissa bättre andra sämre. Nu senast har det bland annat varit:

• Ice ice baby, vanilla ice
• Buffalo stance, nenah cherry
• November rain, guns n roses
• Bed of nails, Alice cooper
• Hon har ett sätt, Jakob Hellman

Vissa bra, vissa inte jättebra och vissa riktigt dåliga. Men lite minnen får man allt ändå….

Detta är fritt inproviserat från Kahn’s i London.

Hacka och fräs lite färsk pepparfrukt, 1 gul lök och 2 klyftor vitlök tillsammans med massa curry.
Skär upp en halvtkilo nötkött i lagom stora grytbitar och släng i köttet i grytan.
Häll i en halvstor skvätt vatten och fyll på men en påse fryst hackad spenat, salt, finmald svartpeppar och köttbuljong.
Låt puttra i en timme.
Provsmaka. Fyll på med curry vid behov.

Koka upp favoritriset och gör en enkel tomat och gurka-sallad.

Pressa en citron och häll i grytan alldeles innan servering.

Viola.

Som Matti sa när Skalleper gick bort.. Han saknas mig.

Så känner jag idag.

Du saknas mig.

Värmen, närheten. Kärleken. Du.
Saknas mig.

För närvarande står det litet still i min skalle om vad jag ska skriva. Det har varit så grymt mycket att göra det senaste så jag har inte riktigt kommit igång med kreativiteten ännu.

Jag vet dock vad som brukar sätta igång skrivande. Alltså. Skrivande föder skrivande. Allt som behövs är en liten idé. En liten tanke, en början.

Så om ni saknar mig o inte har nåt för er. Ge mig en tanke, en början.. Ge mig en start. Så ska jag ge er ett slut..

Jag behöver hånglas.

Ikväll, passar det?

Vi ska ses på lördag och försöka reda ut saker och ting.

Hoppas det löser sig till det bästa.

Är sen ett par veckor ovän med en av mina närmsta vännen. Vännen L. Det gör jävligt ont. För att jag tycker hon betett sig så illa och nu bara skyller ifrån sig hela tiden. Och det är nog egentligen inte bråket i sig som är så jobbigt. Utan själva besvikelsen. Över att hon betett sig illa. Över att hon inte erkänner nåt misstag. Inte ett enda.

Inte fått någon ursäkt alls. Bortförklaringar har jag fått väldigt många av. Men inga ursäkter.

Det är jävligt jobbigt. Att ens vän sjunker i så aktning. Hur man tappar mer och mer förtroende och respekt för en person. Det gör ont.

Såg på Metallica-dokumentären Some kind of monster häromkvällen. Helt otroligt hur bra den faktiskt var. Eller är. Så intressant att dom släppt in oss. Visat upp sig så nakna. Så vi fått se dem avklädda. Hur deras gruppdynamik fungerar. Eller inte fungerar. 2 stora egons strid och hur andra personer bara glider med. Hur familjen splittras på grund av alkoholism, egon, rädsla för förluster.

Är man intresserad av musik i allmänhet eller hård rock i synnerhet kan detta vara en intressant dokumentär. Men är man intresserad av psykologi och hur grupper eller familjer fungerar så ÄR det en väldigt bra dokumentär.

All heder åt att dom vågade släppa den.

Det regnar så mycket här nu att man knappt ser 40 meter ut genom fönstret. Vad händer…? Jo, man ser 2 joggare springa förbi. I lugn o sansad takt.

Vet inte om jag ska tycka synd om dem eller skratta.

att vilja bli bortsvept. överraskad. överrumplad.
att inte ha en chans
mot dig
är det för mycket begärt?

att få mothugg. att få jobba för sin sak. att få tänka.
och ändå inte alltid vinna
mot dig
är det för mycket begärt?

att ha höga krav. att hoppas på perfektion
men ändå alltid vilja försöka
med dig
hur idiotiskt är det?

…like everyone else

Jag har placerat min blogg i
Göteborg på bloggkartan.se

Återigen chockerade jag vänner i helgen när jag förklarade att jag inte tillhör de människorna som har en plan. Jag tar verkligen dagen som den kommer och har sällan nån koll på vad som händer nästa vecka. Än mindre nästa månad…

Det hela uppdagades när vi började diskutera semesterplaner och jag förklarade att:
“Jo, jag vet nog när jag ska ha semester. Men ärligt talat så är det enbart för jobbet krävde det. Jag har inga planer alls. Men nåt lär nog hända.”

Det är så det mesta är för mig. Jag saknar framförhållning, en större plan och drömmar om framtiden. Jag tänker inte mig själv som pappa, som man, i hus, med det där drömyrket etc.

Jag vet att jag gärna vill bli pappa. Och jag vill nog gifta mig. Kanske kommer jag vilja bo i hus och troligen så kommer jag inte vilja vara kvar här hela tiden. Det var när detta kom fram som diskussionen blev väldigt intressant. Samtliga vid bordet förutan jag och en till hade vissa visioner om sin framtid.

Det är ju inte så att jag saknar vilja och drivkraft att ta mig framåt. Jag kan bara inte se mot vad jag kämpar. Kanske är det därför jag alltid kämpat mig från saker och inte mot nya saker. Lämna ett jobb har varit främsta skälet till att söka nytt.

Inte emot framtiden utan bort från historien.

Hudana är ni?

Och nu är jag där. I landet av kärlekskrankhet. I landet nedanför de rosa molnen. Där man med kikare kan glo mot det man så gärna vill ha.

Men ändå.

Vet jag inte vem jag vill ha.

Men ändå….

Så vad är det jag saknar. Är det nån, nåt eller är det enbart drömmen om nåt. Jag vet att jag är en romantiker. Allt annat vore en underdrift att säga. Men frågan är vad det är jag längtar efter.

Kärlek, min bild av kärlek eller nån att älska. Och i såna fall. Vad skiljer bilderna åt?

“Du är den mest välklädde kille jag nånsin dejtat. Du är den enda som till och med har bättre stil än mig.”

Så i helgen fick man reda på hur det ligger till. Nejdå. Msn-mess från flicka jag dejtade för ett tag sen.

Har vissa problem med att få Wordpress helt o hållet dit jag vill. Men det löser sig nog snart. Ha tålamod med mina små time-stamp-missar o annat som är knäppt.

~ O ~

Idag skall jag för 3e gången nånsin på detta jobbet äta medhavd mat. Lasagne från igår. Otroligt god igår. Kanske lika god idag.

I vilket fall så är det otroligt att jag slösar så mkt pengar på köpa färdigmat. Lunchställena här är verkligen inte så bra.

Inte omöjligt, men kanske är det dags för ändring.

~ O ~

Har känslan att jag tappat en hel del läsare under min sjukdom/flytt/down-period nu det senaste.

Lär väl knappast bli bättre av att jag idag läser alla mina bloggar genom rss och allt för sällan kommenterar.

Så nu väcks frågan återigen hos mig själv. Skriver jag för mig själv, för uppmärksamheten eller för er skull. Och det ärliga svaret ligger nog nånstans mitt emellan allt det där.