Bråk I
Bråk II

Så, nu har vi pratat. Jag och vännen L. Precis som jag var rädd för så kunde hon inte be om ursäkt. Hon sa hon kunde förstå min ilska. Men hon kunde inte annat än säga att det var ett missförstånd. “Jag sa ju inte si, jag sa så”.

Nåväl. Vi pratade länge. Jag tror jag förstår henne. Inte det enda bråket jag sett henne i. Jag har märkt hur hon reagerar. Hon förskönar sin egen inblandning mer ju längre tiden går.

Jag fick i alla fall det närmsta en ursäkt man kanske kan få från henne. Och det är väl allt jag kan få.

Summan är att vi är nån form av vänner igen. Det känns skönt. Men på samma gång finns där nån bitter eftersmak av det hela. Händer nåt liknande igen vet jag faktiskt inte alls hur jag reagerar.