Slogg = skäggblogg

Pollisens vara eller icke vara är en fråga som debatterats säkert tio minuter bland mina vänner. Dock före min tid som polisonggrabb. Utan mer den tiden när jag var helskäggsnörd.

Hur som kan jag stolt säga att pollisarna vann och numera är jag stolt innehavare av ett par fina band på kinden.

Ansiktshår över huvud taget är ett ganska så intressant ämne att diskutera vänner emellan. Speciellt med vänner av det andra könet.

Jag har vänner som älskar hår och ansiktsbehåring. Och andra som inte skulle ta i en hårig man ens med tång och skyddshandskar. Själv så har jag alltid haft nån form av behåring. När man var ung och röd så var det på hakan fjunen växte. Sen framåt 20-25 så kom det mer på andra ställen. Som på kinderna och på överläppen.

Från 20 års ålder fram till för ett år sen har jag varit helt rakad endast 3 gånger. Annars har det varit en salig blandning. Men under de senaste 5 åren har det varit allra mest helskägg. Dels för att jag kanske inte var så säker på (läs nöjd med) mitt eget utseende men också för att min dåvarande flickvän proklamerade starkt för min skäggväxt.

Nåja, anyhow så var det en alldeles underbar upplevelse att förra våren o sommaren som i ett steg i seperationen börja raka sig. Och dessutom känna sig jäkligt snygg. Som en kul bistory kan jag berätta att när jag vi första rakningen behöll mustashen spontant utbrast “Pappa?” till min egen spegelbild.

Dessvärre så fixar inte min hals att vara helt rakad så numera har jag en konstant 3-7 dagars stubb och trivs alldeles utmärkt med det.

då vs. nu

Just nu är jag gruvligt trött på hela Gbg.

Snackade smått med J och då kände jag igen hela grejen. Jag längtar bort från gbg. Men egentligen längtar jag bort från folket. Eller snarare. Jag längtar efter nåt nytt sällskap. Nåt speciellt. Roligt. Spännande.

Göteborg manifesteras av mina vänner. Och dom är jag smått trött på.

Jag menar min upplevelse av Gbg är väldigt mycket befolkningen. Och den del av befolkningen jag träffar oftast är mina vänner.

Utan att vara stygg så var det mycket roligare när folk brände ut sig eller var otrogna en massa. För sisådär 5-10 år sen. Idag så är det roligaste som händer att folk flyttar till villa eller skaffar en unge till.

Jag är för gammal för det här. Eller för ung.
Gör om gör rätt.

Bråk I
Bråk II

Så, nu har vi pratat. Jag och vännen L. Precis som jag var rädd för så kunde hon inte be om ursäkt. Hon sa hon kunde förstå min ilska. Men hon kunde inte annat än säga att det var ett missförstånd. “Jag sa ju inte si, jag sa så”.

Nåväl. Vi pratade länge. Jag tror jag förstår henne. Inte det enda bråket jag sett henne i. Jag har märkt hur hon reagerar. Hon förskönar sin egen inblandning mer ju längre tiden går.

Jag fick i alla fall det närmsta en ursäkt man kanske kan få från henne. Och det är väl allt jag kan få.

Summan är att vi är nån form av vänner igen. Det känns skönt. Men på samma gång finns där nån bitter eftersmak av det hela. Händer nåt liknande igen vet jag faktiskt inte alls hur jag reagerar.

Idag känner jag mig smått snygg och dessutom som nån form av prick över det berömda i’t så lever håret sitt eget liv men på ett synnerligen trevligt sätt.

Synd att man inte firade nåt annat än morsdag. Älsklingsdagen. Framtida-frugans-dagen eller nåt sånt där kanske?

Hade bra mkt hellre varit snygg på exempel popaganda. Eller bara i sthlm.
Eller med roligt sällskap i gbg. Ifall det finns sånt. Börjar tvivla.

Det enda som är lika komplicerat att fira som mors dag är fars dag.

I morse vaknade jag, nånstans hade jag nog drömt om dig. För när jag vände mig om och du inte fanns där i sängen blev jag med ens vaken. Klarvaken.

Nånstans gjorde det ont. I magen, i hjärtat, i bröstet.
Av saknad.
Avsaknad av dig.

Så mycket längtan. Efter närhet. Värme. Känna kärlek. Ge kärlek.

Fast nu vet jag inte vart du är. Hur du har det.
..inte ens om du finns.