Jag har många saker jag tycker är jobbiga. Som jag mår dåligt av. Som jag blir sur av. Att bli kallad lögnare, att bli beskyld för saker man inte gjort. Att bråka. Allt det där vanliga.

En sak som kanske är större än alla andra är när folk inte lyssnar och respekterar det jag säger.

7 år sen, sensommar. Föräldrarna frågade om jag (och min dåvarande) ville åka med på utflykt.

- Javisst, bara jag är hemma innan 16 eftersom vännen A ska åka till usa ett år och jag gärna vill säga adjö ikväll.
- Ok.

Vi åkte iväg på utflykten, dagen var riktigt trevlig. Sen framåt klockan 15 sa jag att vi nog måste dra oss hemåt. Annars skulle jag inte hinna. Då sa faderskapet nej och bara körde vidare bortåt. Blev väldigt irriterad. Försökte säga vad vi kommit överens om. Han bara sket i det jag sa. Rätt o slätt.

Jag kände igen mönstret. Hur jag var på väg att bli överkörd. Men denna gången hade jag fått nog. Så jag sa ifrån. Jag sa sonika till honom att stanna bilen direkt. Jag klev ur bilen och vände mig om och gick. Jag hade helt enkelt tröttnat. På att bli puttad. Åt ett eller ena håller.

Jag gick. Med ryggen åt mina föräldrar. Och jag såg inte bakåt. Inte en gång. Inte på 4 månader. På Lucia ringde min bror mig. 2 dagar senare var första gången jag pratade med både mamma och pappa. Vi redde kanske inte ut det. Men vi påbörjade det. Och nu. Efter all denna tiden. Nu börjar det kännas som min pappa faktiskt lyssnar på mig. Ganska ofta…