Det finns ett fåtal låtar jag tappat bort allt eftersom i livet. Som jag sagt adjö till i samband med att jag också sagt adjö till en person eller ett tillfälle.

Jag förknippar låtar så starkt med en viss situation eller relation att var gång jag lyssnar på dem efteråt blir så starkt påmind om historien att jag inte kan fortsätta lyssna opåverkad. Och i vissa fall inte ens fortsätta lyssna.

Tindersticks, Hederos & Hellberg, Ani Difranco, Imperiet, The Knife, The cure, Timbukto, Nick Cave, Antony and the Johnsons, Radiohead, Moneybrother, Lou Reed, och listan bara fortsätter.

Visst är det på många sätt underbart, men på samma gång hemskt eftersom jag inte längre kan njuta av den musik jag älskade då.

Kanske är musiken på samma sätt som med människor. Vissa finns nära hela livet, andra kommer och går. Vissa lämnar stora avtryck, andra märks knappt.

Nu, nu vill jag hitta en ny musik. En ny artist. Ett bibliotek. Livslång relation som man inte tröttnar på.