Äsch. Nu drar jag på helg, men jag lär nog komma tillbaka imorgon igen.

Fram till dess får ni hålla till godo med mitt arkiv.

Kram
~ O ~

Det var längesen nån av er verkligen hörde mig. Ni har faktiskt aldrig hört mig. Inte min röst. Inte mina ord. Fast ni har nästan alla läst mina förvanskade ord slagna i spillror av århundrandens berättande.

Allt jag sa, det var ju att vi skulle ta hand om varandra. Älska varandra. Respektera varandra. Och dessutom ha så kul man kan under tiden. Och vad gör ni?!

Jag har verkligen hittat tillbaka till lusten. Hoppas det fortsätter såhär.

Trivs ju så bra.

Det finns ett fåtal låtar jag tappat bort allt eftersom i livet. Som jag sagt adjö till i samband med att jag också sagt adjö till en person eller ett tillfälle.

Jag förknippar låtar så starkt med en viss situation eller relation att var gång jag lyssnar på dem efteråt blir så starkt påmind om historien att jag inte kan fortsätta lyssna opåverkad. Och i vissa fall inte ens fortsätta lyssna.

Tindersticks, Hederos & Hellberg, Ani Difranco, Imperiet, The Knife, The cure, Timbukto, Nick Cave, Antony and the Johnsons, Radiohead, Moneybrother, Lou Reed, och listan bara fortsätter.

Visst är det på många sätt underbart, men på samma gång hemskt eftersom jag inte längre kan njuta av den musik jag älskade då.

Kanske är musiken på samma sätt som med människor. Vissa finns nära hela livet, andra kommer och går. Vissa lämnar stora avtryck, andra märks knappt.

Nu, nu vill jag hitta en ny musik. En ny artist. Ett bibliotek. Livslång relation som man inte tröttnar på.

Lärde mig nåt nytt för ett tag sen.
Att man kan ha lite olika syn på tiden. På sin tid.

Det finns de människorna som lever i tiden och dom som lever jämte tiden…

En person som lever jämte tiden är en person som planerar, ser saker framåt. Saker bakåt. Det är som personen står jämte ett varuband och ser alla varorna eller sakerna som ska göras. Lite ovanifrån. Kan se vad som ska göras först, och vad som ska göras senare. Och sen, och sen. Framåt. Veckor.

En person som lever i tiden står på varubandet. Och ser egentligen bara det som kommer härnäst. Det finns inte mer än det framför. Det är det enda.

Den person som lever jämte har ganska bra koll på tillvaron. Vet vad dom gör framöver, vet hur mycket eller lite som ska göras. Kan stressas upp över att det är så mycket i framtiden. Personen är ofta väldigt strukturerad och att vara spontan är svårt. För det spontana har man ingen kontroll över.

I tiden har man ingen som helst koll på vad som händer efter nu. Att behöva planera ger ångest. Spontanitet går alltid före struktur. Aldrig nån form av stress eftersom man faktiskt inte vet vad som kommer.
Brevid tiden planerar man sin semester och reser iväg på sin semester vid varje planering. Man ser sig själv där på stranden. Man ser hotellrummet. På flygplatsen. Kanske så extremt att man faktiskt redan planerar sin nästa resa när man sitter på stranden, eller på flyget.

I tiden har man ingen semester förrän man verkligen är på flyget. Eller är på stranden. Men då är man enbart där. Man njuter varje sekund av stunden.

Brevid tiden åker tillbaka på semestern genom diskussioner och foton. I tiden sitter och tittar på bilder. Och vad händer. Inget. Den sitter ju enbart och tittar på bilder.

Inget är bättre än det andra. Och nästan ingen är enbart i eller brevid. Vill ni gissa vad jag är?

Fick nyligen mail nr 666 till min blogg-email.
Det känns väldigt trevligt. Och varmt.

Du gör mig glad.

Tack!

Jag har många saker jag tycker är jobbiga. Som jag mår dåligt av. Som jag blir sur av. Att bli kallad lögnare, att bli beskyld för saker man inte gjort. Att bråka. Allt det där vanliga.

En sak som kanske är större än alla andra är när folk inte lyssnar och respekterar det jag säger.

7 år sen, sensommar. Föräldrarna frågade om jag (och min dåvarande) ville åka med på utflykt.

- Javisst, bara jag är hemma innan 16 eftersom vännen A ska åka till usa ett år och jag gärna vill säga adjö ikväll.
- Ok.

Vi åkte iväg på utflykten, dagen var riktigt trevlig. Sen framåt klockan 15 sa jag att vi nog måste dra oss hemåt. Annars skulle jag inte hinna. Då sa faderskapet nej och bara körde vidare bortåt. Blev väldigt irriterad. Försökte säga vad vi kommit överens om. Han bara sket i det jag sa. Rätt o slätt.

Jag kände igen mönstret. Hur jag var på väg att bli överkörd. Men denna gången hade jag fått nog. Så jag sa ifrån. Jag sa sonika till honom att stanna bilen direkt. Jag klev ur bilen och vände mig om och gick. Jag hade helt enkelt tröttnat. På att bli puttad. Åt ett eller ena håller.

Jag gick. Med ryggen åt mina föräldrar. Och jag såg inte bakåt. Inte en gång. Inte på 4 månader. På Lucia ringde min bror mig. 2 dagar senare var första gången jag pratade med både mamma och pappa. Vi redde kanske inte ut det. Men vi påbörjade det. Och nu. Efter all denna tiden. Nu börjar det kännas som min pappa faktiskt lyssnar på mig. Ganska ofta…

Vi har en mix av gamla 80 och 90-talslåtar som vi lyssnar på här på jobbet till och från. Vissa bättre andra sämre. Nu senast har det bland annat varit:

• Ice ice baby, vanilla ice
• Buffalo stance, nenah cherry
• November rain, guns n roses
• Bed of nails, Alice cooper
• Hon har ett sätt, Jakob Hellman

Vissa bra, vissa inte jättebra och vissa riktigt dåliga. Men lite minnen får man allt ändå….

Detta är fritt inproviserat från Kahn’s i London.

Hacka och fräs lite färsk pepparfrukt, 1 gul lök och 2 klyftor vitlök tillsammans med massa curry.
Skär upp en halvtkilo nötkött i lagom stora grytbitar och släng i köttet i grytan.
Häll i en halvstor skvätt vatten och fyll på men en påse fryst hackad spenat, salt, finmald svartpeppar och köttbuljong.
Låt puttra i en timme.
Provsmaka. Fyll på med curry vid behov.

Koka upp favoritriset och gör en enkel tomat och gurka-sallad.

Pressa en citron och häll i grytan alldeles innan servering.

Viola.

Som Matti sa när Skalleper gick bort.. Han saknas mig.

Så känner jag idag.

Du saknas mig.

Värmen, närheten. Kärleken. Du.
Saknas mig.