Är sen ett par veckor ovän med en av mina närmsta vännen. Vännen L. Det gör jävligt ont. För att jag tycker hon betett sig så illa och nu bara skyller ifrån sig hela tiden. Och det är nog egentligen inte bråket i sig som är så jobbigt. Utan själva besvikelsen. Över att hon betett sig illa. Över att hon inte erkänner nåt misstag. Inte ett enda.

Inte fått någon ursäkt alls. Bortförklaringar har jag fått väldigt många av. Men inga ursäkter.

Det är jävligt jobbigt. Att ens vän sjunker i så aktning. Hur man tappar mer och mer förtroende och respekt för en person. Det gör ont.

Såg på Metallica-dokumentären Some kind of monster häromkvällen. Helt otroligt hur bra den faktiskt var. Eller är. Så intressant att dom släppt in oss. Visat upp sig så nakna. Så vi fått se dem avklädda. Hur deras gruppdynamik fungerar. Eller inte fungerar. 2 stora egons strid och hur andra personer bara glider med. Hur familjen splittras på grund av alkoholism, egon, rädsla för förluster.

Är man intresserad av musik i allmänhet eller hård rock i synnerhet kan detta vara en intressant dokumentär. Men är man intresserad av psykologi och hur grupper eller familjer fungerar så ÄR det en väldigt bra dokumentär.

All heder åt att dom vågade släppa den.