Vissa veckor saknar jag kärlek och närhet så jag nästan kan dö. Andra veckor känns det lätt överkomligt. Veckor det mest bara är skönt att vara ensam.

Man kan lägga sig när man vill, man kan gå upp när man vill. Gå omkring i lägenheten alldeles själv och inte behöva tänka på någon alls. Dricka jos direkt ur paketet och mest bara vara.

Speciellt de veckorna när man är 200% upptagen med nåt annat. Då känns det mest bara skönt att inte ha nån som man inte kan vara med. Att man slipper få dåligt samvete för att man väljer bort någon.

Förra veckan och framförallt helgen var sån. Nu, nu känner jag en vändning på gång. Både ur icke-längtan och den kreativa svackan. Kanske, kanske har dom nåt gemensamt. Kanske inte.

Hur som. Håll i er.. För här kommer jag igen!