Var inne på toa här på jobbet för att snyta mig.

Såg mig själv i spegeln. Då var det nåt som hände. Kunde inte hålla tillbaka längre.
Grät. Forsade. Det bara kom.

Och jag vet inte ens varför.

Det är nåt som känns fel. Det är nåt som saknas.

Vem? Vad?

Idag känner jag mig olyckligt kär.
Hängig.
Ledsen.

Gråten är närmre än på flera månader.

Närmre än jag vågar ha den.
tårar som jag sväljer
som jag håller inne. sväljer.

ensam kvar.

vänner men inte vännen
famnar men inte famnen

leenden, men inte leendet.

Inte vännen jag vill ha, famnen jag vill finnas i. Leendet jag vill se.

Och det värsta; jag vet inte ens vem hon är.

svarar jag inte ens i telefon utan är bara asocial på jobbet. trots att jag allra helst hade velat vara hemma i sängen med en famn, ett par läppar, ett leende och gott humör som sällskap.

Det var sisådär 2 år sen nu. Hennes morfar gick bort. Morfadern som var speciell. Hon ville ge honom sitt adjö. Sitt speciella. Han hade alltid älskar Taube. Hon hade alltid älskat honom. En Taube på begravningen skulle det bli.

Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktade stumpar stod på
Över soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå
-Surra svensken till rors, han kan dreja en spak.
Ropa skepparn
-Allright boys, lös av!
Och Karl Stranne från Smögen
Blev surrad till rors
På Blue Bird som var dömd att bli vrak

Hennes mamma var en komplex person. Mammans relation till sin pappa var väldigt förhärligad. Morfadern var upphöjd till skyarna i mammans ögon. Mer fantastisk person har inte funnits i världshistorien. Dottern berättade för sina föräldrar vad hon ville ge sin morfar. För att säga adjö..

Han fick Hållö-fyrs blänk
Fast av snöglopp och stänk
Han stod halvblind
Han fick den i lov
Och i lä där låg Smögen
Hans hem där hans mor
Just fått brevet från Middelsborough
-Nå vad säger du Karl?
-Går hon klar?
-Nej, kapten!
-Vi får blossa för här är det slut.
-Vi har Hållö om sytrbord och brott strax i lä.
-Ut med ankarna båtarna ut.
Men hon red inte upp
Och hon fick ett par brott
Som tog båten dom hade gjort klart
-Jag tror nog, sa Karl Stranne. Att far min gått ut.
-Emot oss, jag litar på far!

Modern protesterade. Förklarade att det inte alls kunde gå för sig. Det var ju inte nåt man sjunger i kyrkan. Och dessutom så hade ju inte morfar alls tyckt om sån Taube.

-Båt i lä!
-Båt i lä!
-Det är far, det är vi!
-Det är far min från Smögen. Hallå!

-Båt i lä! sjöng han ut
-Dom är här jumpa i, alle man vi blir bärgade då.

Dottern gick hem. Grät. Tårarna för att inte få säga sitt adjö till sin morfar smärtade ikapp med smärtan av att ha en så svartsjuk mamma. En mamma som inte kunde låta nån annan sörja. Inte låta nån annan kunna ge ett vackert farväl. Mamman var tvungen att stå som avsändare bakom varje ord. Allt skulle komma från hennes hjärta..

Det var Stranne den äldre
En viking en örn
Tog sitt renade brännvin
Ur vinskåpets hörn
Till att bjuda dom skeppsbrutna på
-Hur var namnet på skutan?
Han sporde och slog
Nio supar i spetsiga glas
-Briggen Blue bird.
Det tionde glaset han tog
Och han slog det mot golvet i kras
-Sa ni Blue Bird kapten? Briggen Blue Bird av Hull?
-Gud i himlen var är då min son?
-Var är pojken kapten för vår frälsares skull?
Det blev dödstyst

Allt man nånsin hört mamman säga var vackra ord om sin far. Men dottern visste. Visste att han inte varit en perfekt pappa. Och inte en perfekt morfar. Men hon älskade honom ändå. Till skillnad från mamman. Som bara älskade en bild, en dröm. Om ens det…

Gubben Stranne
Tog sakta sydvästen utav
-Spara modern kapten, denna kväll.
-Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav.
-Nämn ej Blue Bird av Hull är ni snäll.
Och kaptenen steg opp
Han var grå han var tärd
Stormen tjöt knappt man hörde hans ord
När han sa med självande röst till sin värd
-Karl stod surrad och glömdes ombord.

Nånstans smärtar det mig och jag undrar vad som händer när den dagen kommer som dottern skall begrava sin mor. Vad spelas då?