~ O ~ har visst blivit aningens füller ikväll. Hans vänner gick hem någorlunda tidigt och nu sitter han här själv med en öl och mest bara känner en blandning av ensamhet, social-het (?) och glädje…

Försökt få ringa sK’s nummer men hon ville inte ikväll. Så antar att jag får hitta på nåt helt annat. Nån som kan hjälpa en vän i nöd?

Jag är social.

Göd mig.

Mitt emot jobbet har vi en idrottsplats. Fotbollsplan och lite löpningsbanor etc.

Nu de senaste veckorna har det varit skola efter skola på besök och hela tiden används högtalarsystemet för att tillrättavisa busiga elever och sägas till vilka som skall springa var. Eftersom vi sitter på jobbet med öppna fönster hör även vi en hel del av vad som sägs…

För nån vecka sen vek vi oss av skratt över hur en lärare desperat försökte få eleverna att städa efter sig. Oavbrutet tjat i högtalarsystemet i 30 minuter. Oerhört underhållande.

Idag har vi den läckraste rösten. En behaglig manlig stämma med bred fransk brytning. Omöjligt att beskriva med ord men låter som Jacques Clouseau fast på svenska. Och kanske lite mer lättförståeligt. Det gör i vilket fall dagen väldigt underhållande. Vi har till och med stängt av musiken så att vi inte missar nåt.

1. Vad säger du?
2. Svarslös
3. Tystnad
4. Uppföljning…
Nu har jag fått svar. Och hon vill och konstaterade precis som jag att det bara rör sig om många mil och lite logistik. Det är ända som är kvar.

Hur som helst har jag beslutat var hon ska kallas här.. K blir det och dessutom med det lilla prefixet s. Vad s står för håller jag för mig själv. Men sK kommer hon kallas..

Inte fått nåt bra svar ännu. Men jag har fått en liten ursäkt över att jag inte hört av henne.

Problemet är nog ärligt talat mer praktiskt för oss båda än känslomässigt. Misstänker det i alla fall.

Hur som helst borde det snart bli dags för att hon får ett namn här. Hon tar ju en hel del av min tankeverksamhet, fantasier och min tid så det är väl inte mer än rätt. Ska tänka lite på det.

Tystnaden oroar och gnager. Betyder den nej?!
Den rädda pessimisten säger det.

Optimisten säger att hon bara är upptagen.

Igår slängde jag ur mig en liten invit. Om att ses. Och ändå fick jag inget svar. Inte direkt.
Inte nu på morgonen.

Jag antar att jag får ge det lite tid…. Men attans. Jag är ju otålig juh.

Insåg igår att mitt bloggande är lite som en ketchup-flaska. Kommer inget, kommer inget, kommer allt. Skriver sällan men när jag väl skriver blir det massor.

Tog upp detta med en av mina läsare över msn igår och hon sa att hon sällan läser mer än det första även om det är massa publicerat. Även om jag inte gör på samma sätt misstänker jag att hon inte är ensam om det. Så jag borde väl sprida mina skurar för att ni alltid ska ha nån trevlig nyhet o läsa här.

Fast va faen.

Det är min blogg o jag gör vad jag vill….

Slogg = skäggblogg

Pollisens vara eller icke vara är en fråga som debatterats säkert tio minuter bland mina vänner. Dock före min tid som polisonggrabb. Utan mer den tiden när jag var helskäggsnörd.

Hur som kan jag stolt säga att pollisarna vann och numera är jag stolt innehavare av ett par fina band på kinden.

Ansiktshår över huvud taget är ett ganska så intressant ämne att diskutera vänner emellan. Speciellt med vänner av det andra könet.

Jag har vänner som älskar hår och ansiktsbehåring. Och andra som inte skulle ta i en hårig man ens med tång och skyddshandskar. Själv så har jag alltid haft nån form av behåring. När man var ung och röd så var det på hakan fjunen växte. Sen framåt 20-25 så kom det mer på andra ställen. Som på kinderna och på överläppen.

Från 20 års ålder fram till för ett år sen har jag varit helt rakad endast 3 gånger. Annars har det varit en salig blandning. Men under de senaste 5 åren har det varit allra mest helskägg. Dels för att jag kanske inte var så säker på (läs nöjd med) mitt eget utseende men också för att min dåvarande flickvän proklamerade starkt för min skäggväxt.

Nåja, anyhow så var det en alldeles underbar upplevelse att förra våren o sommaren som i ett steg i seperationen börja raka sig. Och dessutom känna sig jäkligt snygg. Som en kul bistory kan jag berätta att när jag vi första rakningen behöll mustashen spontant utbrast “Pappa?” till min egen spegelbild.

Dessvärre så fixar inte min hals att vara helt rakad så numera har jag en konstant 3-7 dagars stubb och trivs alldeles utmärkt med det.

då vs. nu

Just nu är jag gruvligt trött på hela Gbg.

Snackade smått med J och då kände jag igen hela grejen. Jag längtar bort från gbg. Men egentligen längtar jag bort från folket. Eller snarare. Jag längtar efter nåt nytt sällskap. Nåt speciellt. Roligt. Spännande.

Göteborg manifesteras av mina vänner. Och dom är jag smått trött på.

Jag menar min upplevelse av Gbg är väldigt mycket befolkningen. Och den del av befolkningen jag träffar oftast är mina vänner.

Utan att vara stygg så var det mycket roligare när folk brände ut sig eller var otrogna en massa. För sisådär 5-10 år sen. Idag så är det roligaste som händer att folk flyttar till villa eller skaffar en unge till.

Jag är för gammal för det här. Eller för ung.
Gör om gör rätt.

Bråk I
Bråk II

Så, nu har vi pratat. Jag och vännen L. Precis som jag var rädd för så kunde hon inte be om ursäkt. Hon sa hon kunde förstå min ilska. Men hon kunde inte annat än säga att det var ett missförstånd. “Jag sa ju inte si, jag sa så”.

Nåväl. Vi pratade länge. Jag tror jag förstår henne. Inte det enda bråket jag sett henne i. Jag har märkt hur hon reagerar. Hon förskönar sin egen inblandning mer ju längre tiden går.

Jag fick i alla fall det närmsta en ursäkt man kanske kan få från henne. Och det är väl allt jag kan få.

Summan är att vi är nån form av vänner igen. Det känns skönt. Men på samma gång finns där nån bitter eftersmak av det hela. Händer nåt liknande igen vet jag faktiskt inte alls hur jag reagerar.

Idag känner jag mig smått snygg och dessutom som nån form av prick över det berömda i’t så lever håret sitt eget liv men på ett synnerligen trevligt sätt.

Synd att man inte firade nåt annat än morsdag. Älsklingsdagen. Framtida-frugans-dagen eller nåt sånt där kanske?

Hade bra mkt hellre varit snygg på exempel popaganda. Eller bara i sthlm.
Eller med roligt sällskap i gbg. Ifall det finns sånt. Börjar tvivla.

Det enda som är lika komplicerat att fira som mors dag är fars dag.

I morse vaknade jag, nånstans hade jag nog drömt om dig. För när jag vände mig om och du inte fanns där i sängen blev jag med ens vaken. Klarvaken.

Nånstans gjorde det ont. I magen, i hjärtat, i bröstet.
Av saknad.
Avsaknad av dig.

Så mycket längtan. Efter närhet. Värme. Känna kärlek. Ge kärlek.

Fast nu vet jag inte vart du är. Hur du har det.
..inte ens om du finns.

Jag tänker alltså finns jag.

Nån tänker på mig alltså är jag.

Äsch. Nu drar jag på helg, men jag lär nog komma tillbaka imorgon igen.

Fram till dess får ni hålla till godo med mitt arkiv.

Kram
~ O ~

Det var längesen nån av er verkligen hörde mig. Ni har faktiskt aldrig hört mig. Inte min röst. Inte mina ord. Fast ni har nästan alla läst mina förvanskade ord slagna i spillror av århundrandens berättande.

Allt jag sa, det var ju att vi skulle ta hand om varandra. Älska varandra. Respektera varandra. Och dessutom ha så kul man kan under tiden. Och vad gör ni?!

Jag har verkligen hittat tillbaka till lusten. Hoppas det fortsätter såhär.

Trivs ju så bra.

Det finns ett fåtal låtar jag tappat bort allt eftersom i livet. Som jag sagt adjö till i samband med att jag också sagt adjö till en person eller ett tillfälle.

Jag förknippar låtar så starkt med en viss situation eller relation att var gång jag lyssnar på dem efteråt blir så starkt påmind om historien att jag inte kan fortsätta lyssna opåverkad. Och i vissa fall inte ens fortsätta lyssna.

Tindersticks, Hederos & Hellberg, Ani Difranco, Imperiet, The Knife, The cure, Timbukto, Nick Cave, Antony and the Johnsons, Radiohead, Moneybrother, Lou Reed, och listan bara fortsätter.

Visst är det på många sätt underbart, men på samma gång hemskt eftersom jag inte längre kan njuta av den musik jag älskade då.

Kanske är musiken på samma sätt som med människor. Vissa finns nära hela livet, andra kommer och går. Vissa lämnar stora avtryck, andra märks knappt.

Nu, nu vill jag hitta en ny musik. En ny artist. Ett bibliotek. Livslång relation som man inte tröttnar på.