En idé som slog mig idag…
När jag var ung (yngre) så var jag alltid väldigt facinerad av (läs olyckligt kär i) svartklädda, svarthåriga, svåra, sköra flickor. Såna som lyssnade på ledsam musik och gärna gjorde lite svåra saker. Kanske till och med antydde att dom skar sig.

Jag vet inte vad det var hos mig som fick mig att gå igång på dem. Kanske var det för att dom speglade nåt jag ville leva ut. Visa hur jag kände… Kanske var det att jag trodde jag kunde rädda dem.

På den tiden umgicks jag väldigt mycket i synth- och indie-kretsar. Vi hade mycket fester jag och dom jag bodde hos. Svartklubb var det väl egentligen mer eller mindre.

Tänk en kväll med 100 gäster.. Varav åtminstone 30 är såna flickor. Men ändå. Jag var aldrig tillsammans med någon. Jag lyckades inte bli kär i någon. Eller att någon blev kär i mig. Kanske för att jag behövde dem på ett annat sätt. På fel sätt. Det var inte kärlek. Det var ett behov av att visa vem jag var.

Så idag….

Idag behöver jag inte nån annan för att visa min sorg. Å andra sidan är det lika tur att jag inte behöver nån för att visa min glädje heller. Hur skulle det se ut.. Nån alltid glad seglar-tjej som kan spegla vem jag är. Känns inte som mig direkt. NoNoNoooo..

Jag saknar inte nån för att visa mig själv. Jag har mig själv.
Och det känns tryggt.