Läste om silverfiskens mamma. Hur hon oroar sig. Hur han vill visa att han mår bra nu. Det fick mig att tänka över mig själv och min familj.

Min familj känner inte mig. Inte på samma sätt som dom andra känner varandra. Jag har alltid varit det svarta fåret. Eller snarare, det mörka fåret.

När min äldre bror var liten tog han upp det stora utrymmet med att vara utåtagerande, sprallig, glad. Syntes överallt och fanns överallt. Han var den som testade allt och som ofta slog sig. Men reste sig alltid och sprang skrattande vidare. Han var också den som blev arg när han behövde.

Jag fick ta andra utrymmen. Jag var den eftertänksamme, den där som funderade. Var mer för mig själv. Mer inåt än utåt. Jag tänkte, efter, före, för mycket. Funderade och grubblade. Älskade rampljuset men mitt enda sätt att hamna där var att vara aggresiv. Så det var jag. Väldigt arg.

Så först i början så tog jag det överaggresiva rummet. Blev okontrollerat arg och högröd i ansiktet. Så arg att alla form av tankar försvann. Gick helt upp i känslan.

Senare insåg jag att skammens rampljus inte var speciellt bra ljus. Inte i längden. Jag ville inte bli sedd till vilket pris som helst. Så då blev jag snäll. Den som inte sa ifrån. Den som hjälpte till, anpassade mig och var beskedlig. Hela tiden funderade jag. Grubblade.

Inte så mörka tankar. Inte jämt. Men utifrån såg det ut så. Jag log inte, jag var allvarlig. Och ingen annan förstod mig. Ingen i familjen. I deras ögon var jag mörk. Jag var ogenomtränglig. Jag var nånstans dom sällan var. I grubblarnas land.

Men sen har det funnits stunder när jag verkligen släppt in dem. Eller åtminstone försökt släppa in dem. Eller nej, släpa in dem. Det har varit de gånger jag verkligen behövt dem, de gånger jag verkligen mått illa. När jag varit nere på botten. Då har dom försökt förstå. Försökt hjälpa. Och självklart brukar jag må bättre av deras stöd. Av deras kärlek. Av att synas och finnas.

Och tillbaka till idag. Idag mår jag ganska bra. Överlag så skulle jag säga att jag är ganska så lycklig. Självklart kan saker bli bättre. Men det är mycket mer som kan bli sämre…

Jag önskar jag kunde visa det för mina föräldrar. Så dom förstår. Jag önskar jag kunde köpa en flygbiljett till min mamma. Så hon flyga in till mig. Innanför mitt skal. Tur och retur för att se och förstå mig, som jag mår. Att jag är hemma. Att jag är lycklig.

För jag har verkligen försökt hitta en sån biljett. Bjudit in dom båda på alla resor jag kan tänka mig. Men dom är kvar. I sitt land.

Och jag antar att den resan är för svår. För dom. Man måste ju vara lika självrannsakande som öppen för att våga vandra i sin avkommas fotspår….

~ O ~