Jag är humanist. Jag tror på alla människor skall ha samma rättigheter och skyldigheter. Oavsett kön, sexuell läggning, ursprung eller nåt annat.
Jag tror på att vi skall hjälpa alla som behöver. Där dom behöver.
Runt omkring oss börjar det ju så sakta hända saker nu, feminism och queerteori blir allt mer allmänt känt. Feminism är inte längre arga kvinnor. Det är hela samhället ståndpunkt (vad våra ledare säger åtminstone). Vi har ju inte sett någon kvinnlig stadsminister ännu. Men jag tror och hoppas det kommer snart.
Ofta har jag fått höra att alla män har en gemensam skuld till hur samhället ser ut idag. Nånstans har jag väldigt svårt för detta. Jag, som man, har ett ansvar, javisst! Men jag vill inte ta på mig en skuld. Inte med det värdet som jag lägger i ordet skuld. I min värld kräver skuld en aktiv handling av en individ. Och jag har inte varit en aktiv förtryckare.
Vad jag erkänner är mitt ansvar att inte vara passiv, inte låta förtryck gå obemärkt förbi. Jag kan inte alltid förändra situationen. Men jag kan säga ifrån. Jag kan använda all min makt att försörändra. Och jag försöker. Varje dag. Som människa.
Ett problem jag upptäckt är att jag inte riktigt vet min plats. Kan känna mig dum när jag frågar mina gay-vänner om hur det var att komma ut. Dum när jag håller upp dörren för en kvinna. Men på samma gång så vill jag ju veta mina vänners historia. Alla mina vänners historia. Och jag håller upp dörren och ler både till män och kvinnor.
Och jo, jag tycker kvinnor är sexigare än män.
Vill ju stå stadigt i min övertygelse vart gränserna går. Vill veta mitt utrymme. Att det är genomtänkt. Att jag till 100% kan stå för den jag är och det jag förmedlar. Men idag, utan bollplank är det så svårt.
Har ju aldrig varit en ensamtänkare.. Jag behöver människor att studsa idéer med.
February 9th, 2006 at 16:00
I detta raseriets tidevarv menar jag att det är viktigt att just framhålla humanismen som den sanna ledstjärnan. Att vara tydlig med att man som person tar sin utgångspunkt i den “ismen” är nog denna enda möjliga vägen. Åtminstone känns det så för mig.Det finns alltid någon specialvariant bland ismerna som man kan råka stöta sig med i en diskussion och då lätt gå vilse i argumentationen. Jag har tidigare bloggat om en fråga som ligger nära detta resonemang; nämligen vilka ord man för dagen, får och inte får använda med anledning av sommarens “glassdebatt”. Inlägget heter Vem tjänar på att språket hålls som gisslan.
February 9th, 2006 at 16:17
Fast jag tycker att du verkar vara på helt rätt spår, det är väl det bästa att förändra sitt eget beteende och försöka tänka till. Jag tror inte på det där med kollektiv skuld.
För ska vi börja ta på oss skuld för allt västerlänningar gjort då hamnar man nog i ett väldigt hämmat icke konstruktivt läge.
February 9th, 2006 at 16:22
Svårt att ta ansvar för en annan individs handlingar.
February 9th, 2006 at 16:23
Jag har ofta tänkt samma sak. Jag kallar mig vanligtvis inte feminist, utan hellre humanist. Jag tycker att de feministiska idéerna är helt rätt, men som jag ser det ingår de i de humanistiska idéerna.
Jag ser oftast till personligheter och inte till yttre attribut som kön, ålder eller etnisk tillhörighet. Är en person vettig så är det ointressant med framför allt kön. Det är bättre med rätt person på rätt plats istället för rätt man på rätt plats. Alltså där någon utser en person enbart på grundvalet, det var den bästa mannen.
February 9th, 2006 at 19:49
Du, det där var jävligt bra skrivet. Precis samma tankar som jag har.
February 11th, 2006 at 22:47
Inte skuld, men ansvar. Ansvar att säga ifrån och hålla en humanistisk ståndpunkt. Jag håller med dig i hur man bör ta sitt ansvar. Sedan tycker jag ochså att humanism täcker mera. Feminism prioriterar ett visst förtryck, en viss orättvisa. En prioritering som är rätt ibland inte. Ibland är rasismen värre och ibland känns det mera angeläget att agera mot homofobi…