Läste just om blyghet hos vandrarvild, och kom o tänka på min egen blyghet. Den är lite komplex. För folk skulle nog verkligen inte ta mig som blyg. Men jo, det är jag. Eller osäker. Eller feg.
Låt mig exemplifiera:
Jag är på en middag, 20 gäster. Jag känner värden och 2 gäster till. Jag kan med enkelhet ställa mig upp och hålla tal eller nåt sånt.
Jag har ett förtroligt samtal med en vän. Jag försöker hjälpa personen. Jag har inga som helst problem att blotta mina svagheter för att kanske kunna förklara något.
Jag träffar en flicka. Vi är båda intresserade. Vi sitter och flirtar. Jag har inga problem att hålla kvar blicken i hennes ögon. Längre än de flesta.
Jag vill ge samma flicka en kyss.. Och där brast det.. Vågar inte. Klarar inte. Behöver nån som sparkar mig de där sista metrarna av osäkerhet. Företrädesvis hon.
Jaja.. Nu har jag blottat mig igen.
February 9th, 2006 at 11:30
Usch. Det där känner jag igen (fast själv kysser jag oftast pojkar). Jag har fått höra av andra att jag inte uppfattas som blyg, men jag känner mig blyg. Kanske gör vi alla det lite grann?
February 9th, 2006 at 11:31
Jo, det är vi säkert. Men det är nästan lite handikappande att uppfattas som oblyg o sen ändå vara det..
Folk tror man inte vill bara för att man inte vågar.
February 9th, 2006 at 12:05
Så sant. Ice-queen och snorkig är epitet som använts om mig. Jag som är så harmlös. :-) Livet är en strid.
February 9th, 2006 at 12:09
Våga vägra kriga är inget svårt för mig.
Däremot är det svårare med våga kramas.. ;)