Ni som hängt med ett tag ni vet att jag hade nån jag förr kallade “min M”. Nån som jag inte längre kallar så. I själva verket har jag nog inte pratat om henne alls.

Hur som helst så har vi haft väldigt sporadisk kontakt sen det tog slut. För nån vecka sen eller så tog hon kontakt, ville ses över en fika eller nåt för att knyta ihop påsen. Reda ut lite saker.

Idag sågs vi i alla fall. Hon har tydligen varit väldigt arg, väldigt besviken på mig. Sa att jag betett mig väldigt väldigt illa. Hur hon och alla hennes vänner först frågade sig “varför?” och sen var sura på mig. Av gammal (o)vana så vill ju inte jag att nån skall tycka illa om mig. Mår dåligt av det. Men ändå så berörde det mig inte nämnvärt. Om man tar det såpass hårt efter 2 månader varav 2 veckor är dåliga, då är det inte enbart jag som betett mig illa.

Nu när jag tänker tillbaka så kunde jag självklart sagt ifrån tidigare, jag kunde betett mig annorlunda. Helt klart. Om jag nu skulle betett mig “perfekt”. Det samma kän man även säga om hennes beteende.

Jag har ju alltid varit konflikträdd och lite svag i mig själv. Behövt en hel del bekräftelse. Även om jag tränar på att bli bättre och tuffare. På att bråka. Och att bli mer självtillräcklig. Att det viktiga är vad jag tycker och tror om mig själv. Och idag var ett av tillfällena jag faktiskt märkte att det hänt nåt. Jag blev inte upprörd när hon sa rätt hårda ord om mig. Jag blev inte speciellt illa berörd. Jag tyckte lite synd om henne. Inte för jag betett mig illa. För det tycker jag inte. Utan för att hon tog allt så hårt.

Så stark har jag nog aldrig varit innan. Inget bekräftelsebehov. Jag ber inte om ursäkt, inte för nu, inte för då.

Rak rygg. Det känns skönt.