Min ungdom. Så lös i kanterna jag var. Så mycket musiken formade mig. Fick mig att se rätt och fel. Fick mig att älska och att hata. Så mycket att tacka.
Nån dag snart skall jag plöja igenom allt. igen.
Här är sången till dig den som jag aldrig skrev,
när du trodde på hästen den jag aldrig red
om att ibland blir saker man tänkt lite fel
du ville lära mig flyga men jag blev lite feg.
Den handlar inte om saker som vi borde gjort
utan om när tempot ökade gick allt lite fort
35 mil av motorväg den smalna till sist
och 35 mil av kostig till sist blev för trist
Jag ville gå vid din sida aldrig gå på ett led
aldrig skymma din sikt eller gå i din väg
inte suga ur din kraft utan ge energi
inte vara dina bojor utan göra dig fri
Du sa att har man lärt sig krypa vill man lära sig stå
och när man kan stå vill man lära sig gå
men jag sprang lite före rakt in i en vägg
och när du klättrade över blev jag lite rädd.
Idag så strålar du, du strålar där nån annanstans.
Och hellre att du strålar där än att vi slocknade tillsammans
Tvivla aldrig på dig själv fast andra människor inte lyser.
För trots att natten kan va kall och svart, en stjärna aldrig fryser.
Du kom med våren och sen blev det höst
och då blev jag dåren och saknade din röst
gå du vidare med våren, ge någon annan din lust
du gav mig lusten att flyga och andas ny luft.
För att livet är vackert och så är du med
och för någon har rätt,måste ingen ha fel
vem vet var vi hamnar, vem vet vad som ges
för saker är alltid lite mer än man ser.
Nej aldrig saker som blev gjorda
och aldrig orden som vi sa.
Det gäller alltid vad man vill
det gäller alltid vad man tar
förlorade vi, nej, förlorade aldrig mej.
Granberg, charta 77.
July 12th, 2006 at 21:37
min absoluta favoritlåt..fantastisk! visst har musiken format oss!! så jävla bra har vi blitt! fast jag känner dig ju inte.. men om man gillar den låten har man en hel del rätt iaf!