Det hela började med ett svek från min sida. Jag lyckades dock hålla tyst om det. För att uppväga sveket blev jag extra trevlig. Och snäll. Och vänlig. Fan, jag spydde ur mig snälla och positiva saker. Jag gav bort hela mig själv.

Så för att komma i balans igen, då fanns det bara en sak jag kunde göra. Svika.

Så fortsatte det. Vänlig, svek, ångest. Vänlig, svek, ångest.

Lyckades aldrig med jämnvikten.

Sen kom allt fram. En del av mig tyckte det var så skönt. Kunna börja från början. Utan svek. Utan obalans. I jämnvikt.

Men så kommer kraven. De omänskliga kraven. “Du har ju svikit, nu får du visa att du ställer upp.” Så jag ställde upp. Omänskligt mycket. Bara för att väga upp sveket. Jag tömde mig själv.

Ensam kvar visste jag inte alls hur jag skulle komma tillbaka till mig själv. Hade inget annat sätt än det jag alltid gjort. Jag svek igen.

Och då kom ångesten. Igen.

Vad gör jag då. Tömmer mig i vänlighet. Och jag är tillbaka. De negativa cirklarna hakar i varandra. Spiralen utan slut.

Eller nej, spiralen som tog slut. Då var det bara så skönt. Det var inte mitt val. Inte förrän sekunden efter hon hade yttrat dom där orden.

Då kom mitt lugn.

Då hittade jag mitt fel.

Snart så upptäckte jag en kramp. som alltid funnits där. Precis som man inte hör fläktarna på jobbet förrän vid strömavbrottet. Precis så märkte jag inte krampen förrän den slutade.

Och nu står jag här. Med rent samvete, skeletten i garderoben till trots. Det har varit en bättre sommar, höst och vinter än på länge.

På väldigt länge.

Så länge jag kan minnas.

Det är nu jag ställer krav. Det är nu jag gör som jag vill. Tackar nej och överlever. Mer än överlever. Njuter till och med.

I uppgång som nedgång.