Jag har ganska så ofta en känsla av att jag vill komma vidare. Att jag vill göra det där, det där lite bortanför där jag är idag.

Jag vill gå vidare.
Komma framåt.

Eller nej. Springa framåt.

Stressar alldeles för ofta.

Tänker för ofta framåt. Utan att tänka på nuet. Det är ju inte lika intressant. Det lever man ju redan. Det är ju ganska så välkännt. Dagdrömmar är ju helt okända.

Jag kan lätt tänka mig hur flickan på kaféet, när hon just gett mig ett leende, skulle vara att ha familj med. Eller barn. Eller lägenhet. Eller sex. Eller inte alls. Jag gör det inte alltid.

Men jag kan.
När jag vill. Och ibland när jag inte vill.

Jag drömmer om det där nya jobbet bara jag hör nåt positivt. Jag drömmer om nästa projekt bara jag hör att vi lämnar en offert. Jag drömmer om det mesta helt enkelt.

Oftast bra saker.
Men jag är vanligen alldeles för långt fram.

Det har alltid funnits vissa situationer där jag stannat i stunden. Nykär är en sån situation. Konserter är en annan (både se och själv spela). Viss film och viss teater.

Och så finns det vissa personer som lyckas hålla mig kvar i nuet lagom mycket. Trots att dom funnits med länge (inte nyhetens behag). Dom är bra. Det är såna jag vill ha runt mig.

Som håller mig i lagom tyglar.

Ännu så länge har jag nog bara mött 4 såna personer. Och dom vårdar jag ömt.