Var o såg moneybrother med vännen L ikväll. Helt fantastiskt konsert. Eller nästan i alla fall.

Saker som slår mig unge konsertens gång är hur mycket folk det är där som inte är “konsert-vana”. Det är dom där som håller ihop i ett stort gäng o som absolut måste prata halva konserten. Det är dom där som ger en en armbåge i solarplexus bara för att man råkar stöta till dem. Eller dom där som skäller ut en bara för att man trycker mot dom. Hallå, har du aldrig hört talas om “grupptryck”?

Vidare så kom jag på att jag är en mästare på att knö mig in i sällskap. Inte så mycket fysiskt som psykiskt. L kommer gå ut sin utbildning om ett år. Tittade igeom vad jag har för kontakter och insåg att jag har ett jäkla kontaktnät för henne.

Både enligt mig och vännen L så är jag den där typen som tydligen lär känna massa människor som är bra att lära känna. Eller åtminstone såna som är kultur/musik-nerdar. Gärna dom som arbetar inom det. Jag har nog egentligen fler vänner som kan spela gitarr än dom som inte kan det. Jag har nog fler vänner som står på scen (eller hänger på en vägg) i göteborg än dom som är totalt anonyma.

Ihopkopplat med vännen S (som numera bor granne med moneybrother i sthlm) så kom jag o L fram till att om jag skulle flyttat till sthlm så skulle jag säkert lära känna just pengabrollan. Annan okänd stad (eller snarare stad där jag inte känner så många) så skulle jag säkerligen ändå komma in i motsvarande sväng som i gbg.

Vem vet. Jag trivs. Det är sån jag är. Här. I göteborg. Men lite lockar allt de större städerna…

Nån som vill ha mig på besök?