Min barndom | December 5th, 2005
Nånstans visar den här bilden hur jag ser tillbaka på min barndom.
Stående strax bortanför alla andra. Utanför. Dom andra är suddiga. Alla minnen är suddiga. Konstigt nog är inget skarpt. Eller jo, ett fåtal saker.
Mycket skratt där borta. Glada miner. Men jag känner mig inte riktigt med. Inte riktigt delaktig. Utanför.
December 5th, 2005 at 14:37
: / Låter väldigt jobbigt.
December 5th, 2005 at 15:06
Att jag kännt mig utanför i vissa sammanhang har liksom varit normalt för mig. Så det har jag sällan tänkt på som jobbigt.
Och det var inte förrän bara nåt halvår sen jag insåg att jag inte har så mkt tidiga minnen och att dom jag är otydliga.
Det var oxå då jag började fundera på det där med att jag kännt mig utanför. Annorlunda. Missförstådd. Och till viss del ensam.
December 5th, 2005 at 17:36
Det här får mig att fundera. Jag brukade vara utanför. Nu är jag med, men längst ut på kanten. Bredvid. Blir inte klok på om det är en definitionsfråga…
December 5th, 2005 at 20:24
Så länge man inte känner sig utestängd så tror jag det inte är nån fara.
December 6th, 2005 at 11:01
ah i have the same. Men ja minns nästan inget. Tror inet jag förträngt en dålig barndom. Men jag har aldrig riktigt hört hemma. skumt det där. Med barndom. å minnen.
December 6th, 2005 at 11:34
Gretz: Det är nog samma för mig. Självklart har min barndom inte varit 100% lycka (vem har det så) men den har absolut inte varit dålig.
Men ändå är det nåt som gör att man glömt eller förträngt en massa.
Konstigt alltså.