Såg just att jag idag publicerat mitt 300′ade inlägg. Känns smått otroligt att jag skrivit så mycket. Att jag faktiskt publicerat 300 texter. Några bättre och en hel massa betydligt sämre. Men ändå..

Jag är chockad.

Tre fucking hundra inlägg.

Jojo. Ironiskt nog handlade inlägget om just min barndom, eller ska man säga bristen på minnen från barndomen. (se här) Det ska ett jubileum till nåt sånt.

Är det nån av er som läst alla?

~

Anyway.

Före jag visste om det där om 300′ade inlägget dök dock en annan sak upp i min skalle. Det där med att skriva. Skriva för andra medier främst. Jag har ett tag haft funderingar på just det. Skulle vara kul att skriva i nåt mer seriöst media än denna självcentrering till blogg. Dock vet jag inte ens vart jag ska börja nysta eller söka.

Tar gärna emot tips här eller per mail..

Kram

Om ni inte visste det är en av världens vackraste låtar Wish Fulfillment av Sonic Youth. Så det så.

Wish Fulfillment
I see your wishes on the wall, and that’s all right with me
I see you run to make a call, hoping that there’s someone free
your life and my life they don’t touch at all, and that’s no way to be
we’ve never seemed so far

what’s real? what is true?
I ain’t turning my back on you
where’re you goin’? where’ve you been?
making wishes, watching dreams

it might be simple, it might be true, I might be overwhelmed by you
you might be empty, the way your eyes just look right through
it’s such a mess now anyway, wish fulfillment every day
I don’t believe you, now I can’t hear a word you say

“…”

it’s my favorite shot of you, you look so pretty your eyes were true
I’m still on your side, in spite of everything you do
we’re only blood on blood on life, you paint me pictures every night (?)
come wish beside me, don’t you know you know what’s right

~ O ~

Nånstans visar den här bilden hur jag ser tillbaka på min barndom.

Stående strax bortanför alla andra. Utanför. Dom andra är suddiga. Alla minnen är suddiga. Konstigt nog är inget skarpt. Eller jo, ett fåtal saker.

Mycket skratt där borta. Glada miner. Men jag känner mig inte riktigt med. Inte riktigt delaktig. Utanför.

Jag går lite och funderar. Eller nej, låt mig börja om…

Jag går och funderar mycket. Eller nej. Ett sista försök här nu..

Jag sitter och funderar väldigt mycket nu för tiden!

Funderar på vart jag vill här i livet. Fram till i somras var det lite som om jag bara satt på en buss, åkte med. En buss jag klev på för så många år sen att jag inte ens minns när. Och dessvärre så gick inte bussen dit jag ville. Inte alls.

Känns som om jag under sommaren och hösten lyckades kliva av bussen. Hamna på nån form av centralstation. En riktig knutpunkt för första gången i mitt liv. Ett ställe med massa avgångar. Bussar, tåg och flyg åt alla riktningar.

Lite panik får man ju när man står där. Tittar upp på skylten som visar alla avgångar. Vart skall man åka, hur vill man ha sitt liv? Så mycket att välja mellan. Men för en gång skull känns det som om jag har oändligt antal val. Att jag inte tvingas på en buss bara för att det är den enda som går.

Idag står jag och tittar på skyltarna, funderar på alla destinationer. Jag vet inte riktigt vart jag vill, men jag vet att jag inte har bråttom. Jag behöver inte stressa. Jag behöver inte fly. Inte nu.

Jag har bestämt mig att ta mig själv en bit på vägen. Till våren kommer jag läsa en kurs i kommunikation. Den kommer ta mig en bit på vägen. Helt klart kommer jag inte hela vägen fram, men jag kommer en bit på vägen. Ingen aning vart jag kommer hamna till slut. Men jag vet i alla fall såpass mycket; det är i det området jag vill verka.

människor - relationer/dynamik - kommunikation

Men som sagt, vart jag slutar. Det har jag ingen aning om. Projektledning, skrivande, coaching eller nån helt annan stans. Möjligheterna är ofantliga. Och jag behöver inte välja idag.

Men jag är påväg.