Det dåliga samvetets grepp.

Varför får alltid det dåliga samvetet mig att låsas. Att jag inte kan göra nåt. Inte lösa nåt.

Så istället för att bita det lite sura äpplet och be om ursäkt. Göra en snygg avslutning. Så man kan gå vidare. Båda två. Nej. Istället så fortsätter jag att vara i nåt form av Status Quo medans äpplet bara surnar och blir mer och mer ruttet.

Helt klart nåt att lova sig själv. Bit i det sura äpplet direkt och ta tag i saker. Innan det blir för sent.

Kanske till och med göra mig en paj. Med vaniljsås.

Jag vet själv att jag på helgerna gärna sitter inne, att jag gärna latar mig o mest bara finns i en soffa. Gärna med sällskap såklart, men ändå. Soffan är ett väldigt trevligt ställe.

Framförallt går jag allt för sällan ut, ut i luften. Speciellt inte nu på hösten när det är lite kallt, lite vått eller mycket kallt och vått. Men nu det senaste när jag åkt till jobbet så har jag insett hur fantastiskt skönt det är med frisk luft, en klar himmel och lite sol.

Man mår så ofantligt mkt bättre bara man får vara ute lite. Så varför går man inte ut oftare. Varför detta motstånd? Jag är ju inte en lat person. Eller…?

Det är väldigt sällan jag går ut bara för att vara ute. Men kanske skulle man börja med det. Få lite ljus, få lite sol och framförallt få massor av luft. Veckodagarna är det ju alltid mörkt när man lämnar jobbet så dom går nästan bort, åtminstone ljusmässigt. Men lördag och söndag. Då kan man ju gå ut. Men ändå gör man det inte.

Kanske är jag lat ändå, för lat för att bli pigg. För att må riktigt bra.

Igår blev det väldigt mycket skrivande om döden. Det är inte så konstigt. Mina tankar har kretsat kring döden en hel del nu. Eller snarare kring vi som är kvar efter döden. Vi som lever vidare med sorgen och saknaden.

Antar att det är Ginny som väckt mina tankar men även det faktum att mormor blir allt sämre. Allt mer förvirrad och virrig.

Dessvärre dröjer det nog inte är allt för lång tid innan hon behöver in på nån form av hem. Och om jag känner henne rätt kommer det vara hemskt för henne. Ett väldigt nederlag. Hon har alltid varit en väldigt stark kvinna, skilde sig och tog hand om mamma på egen hand väldigt tidigt. Hon har arbetat och tagit hand om sig själv.

Hon och hennes bror är den enda som finns kvar i hennes generation. De enda gamlingarna i min familj. Klart jag kommer sakna dem.

Men nu skall jag försöka skriva om nåt trevligare än döden. Inte minst för min egen skull. Så vi ses snart i jul-stämning istället.