Det är fortfarande så att jag tänker på dig.

Den där gången vi drack saft i ditt kök, efter vi hade kört BMX-race i skogen. Det är oftast första bilden, innan resten rinner över mig.

Vi hade tusentals klubbar. Minns du?
Bara du och jag. Vi var en enhet. O&R.

Jämt, varje dag.

I skogen, vid vattnet, på garaget, vid fotbollsplanen, cyklandes. Alltid. När vi gjorde inbrott i det där förrådet. Eller hur var det? Kröp vi bara in i hålet som redan fanns?

Det är klart det fanns andra, M1 & M2 var ju med ibland. Dom minns jag också.
Det var lite vi mot dom,
trots att vi alla fyra ville samma sak.

Som den där gången vi byggde en bunker i skogen. Vi kom ju inte så långt. Men vi hade gröna stövlar allihopa. Och fällknivar. Eller när vi hoppa från garaget till trädet.

Det är inte så längesen nu jag läste om M1. Hans självmord var verkligen ingen chock. Tragiskt? Javisst. Överraskande? Nej. Dessvärre inte.

M2 verkar inte heller må så bra. Senast jag hörde var att efter en semester på Lillhagen så blev han tydligen pingstvän. Eller om det var nåt annat. M1s sorti tog väldigt hårt. Hoppas M2 mår bättre nu. Han har ju haft det värst av oss alla.

Och så du, Robert, vi sprang påvarandra för ett tag sen. Du hade haft en hemsk natt. Inte sovit en blund, gjort slut med tjejen och pratat hela natten. Dina ögon gick i kors.

Men det var inte det enda. Det var nåt mer, nåt jag egentligen inte vill se hos dig. Men du har förändrats. Åren i Australien hade slitit ut dig. Antar att gräset var allt för gott. Där på andra sidan.

Om det bara stanat vid gräs, men du tog nog mer än så. Där på andra sidan.

Jag inser att vi alla tagit olika vägar, alla 4. Och att vi stängt dörren till vår historia. Kanske är jag den enda som öppnar och ser bakåt. Jag vet inte.

Allt jag med säkerhet har kvar är minnet.
BMX genom skogen, mellan träden. Alla 4 på en rad.
Ut till lekplatsen och fram mot hoppet vi byggt av sand. Hur hoppet kollapsar när nån av oss försöker hoppa. Och personen hamnar med framhjulet i en grop. Skrevet mot styret, skrik av smärta och skratt från alla andra. Hjärtligt skratt.

Vem det var som ramlade?
Det minns jag inte. Och det känns som att det inte spelar nån roll längre…

~ O ~