Om man är nöjd med det man har försvinner lusten till förändring?

Är lite rädd för det.

För idag så är jag ganska så nöjd. Jag trivs ganska så bra. Vissa saker extremt bra andra helt okej. Men det är ju inte perfekt. Som om det nånsin blir det. Men ändå. Jag känner ju att jag kan bättre. Men ändå så är jag nånstans trött på förändring. För trött för att vilja gå vidare.

Jag kan få ett bättre liv. Jag har ju en plan. Eller som det känns idag; att jag hade en plan. Jag behöver ta tag i den nu.

Inte ändra den utan faktiskt gå vidare på den. Köra vidare längs vägen jag vet att jag vill ta. Den må vara jobbig. Det må vara uppförsbacke hela vägen. Det spelar ingen roll. Jag vet att jag vill nå fram till målet.

Trötthet, lathet eller tanken att nästan duger ska inte få hindra mig. Inte denna gången. Denna gången så skall jag springa klart.

Och jag vill ha sällskap. Håller du mig i handen när jag behöver stöd? Uppmuntrar du mig när jag behöver pepping? Skäller du ut mig när jag ger upp? Men framförallt, är du min vän?