Vännen L har mått lite dåligt den senaste tiden. Eller rättade sagt mycket dåligt. Hon har en ganska så svår historia. Det blir ibland så att hon går ner sig under perioder. Så har det alltid varit så länge vi kännt varandra. Men den senaste tiden har hon mått sämre än vanligt. Det har varit jobbigt att se.

Jag har försökt prata med henne. Försökt få henne att berätta om hur hon mår men också allmänt bara prata.

Försökt få henne att göra saker. Inte bara måsten utan också saker hon mår bra av. Jag har känt mig väldigt upptagen i och med min M, nya jobbet och allt annat. Så nånstans har jag kännt mig lite otillräcklig.

Så i förrgår kväll hamnade vi på telefon. Hon berättade hur dåligt hon mått under dagen. Gråt- och panikattacker, samtal med föräldrar. Hon berättade en hel del. Jag peppade och försökte komma med goda råd. Små saker som kanske kan få henne att må bättre.

Så igår när vi pratade sa hon att hon kände sig naken, att hon avslöjat för mycket för mig. Hon ville inte vara sårbar. Speciellt inte att det skulle synas. Jag försökte förstå henne och jag fortsatte och peppa. Sen var hon tvungen att åka iväg på ett jobb så vi pratade inte mer på kvällen.

Så idag, i morse, fick jag ett sms. Hon hade haft ett väldigt bra jobb igår. Träffat massa gamla kompisar, en fd chef och knytit lite nya kontakter. Precis det där hon gillar att göra. Hon var glad. Saker och ting hade fallit på plats. Hennes svåra val (se här) för ett par veckor sen hade helt plötsligt löst sig på bästa sätt.

Så idag var hon glad. Hon hade somnat glad igår och vaknat glad idag. Så skönt att höra. Så bra. Säga vad man vill om min historia som hjälpare, men jag tycker fortfarande det är förbannat jobbigt att se en vän lida.