Min far är en lustig prick ibland.

Han har helt klart sina sidor. Arbetar för mycket, hjälper till för litet. Pratar för lite om känslor. Visar för lite känslor. Dominerar och domderar.

Sån var han, men numera, när han fått för sig att jag är vuxen (hände nån gång när jag var 25) så har han blivit bättre. Han till och med öppnar sig ibland. Ger nån komplimang och vid sällsynta fall kan han faktiskt frångå sina principer.

Ibland händer det till och med att han lämnar det klar-blåa ställningstagandet och faktiskt är riktigt humanistisk, att man hamnar i nån form av djup politisk diskussion. Där saker och ting har viss substans och allt bara inte är sossarnas fel. Då är han riktigt rolig att prata med.

Men ofta är han principfast, misstänker att det är lättast så. Omvärdera sina värderingar är ju jobbigt. Kanske kan hela ens grundstruktur ruckas. Kanske måste man byta fler åsikter. Och kanske måste man erkänna att man haft fel. Nej, då är det lättare att bara tycka samma. Peka med hela handen och säga hur saker ÄR.

Men alla principer är inte av ondo, vissa kan till och med vara charmiga. Som det faktum att han vägrar sluta beställa en dubbel EXPRESSO efter maten när man är ute och käkar. Han vet vad det heter, men principer är ju som sagt principer.