Kan ju inte prata hur mycket som helst om den kära drycken. Får räcka för idag. Tycker ni inte?

Nu sitter jag kvar på jobbet och skall slutföra det där sista för idag. Ska bli skönt. Lite sugen på nåt varmt är man ju, men hunger och kaffe är ingen bra kombination. Tror det får bli en kopp varm choklad istället.

Sen hemgång.

Nånstans har jag ändrats.

Jag var en kille som drack mitt kaffe svart med lite socker i. Alltid på samma sätt. En dubbel espresso, eller bara vanligt kaffe.

I med lite socker.

Jag var fast i ett liv jag inte ens visste att jag vantrivdes i. Hjulet snurrade på och nånstans i min magtrakt fanns en spänning jag alltid levt med.

Mitt liv tog slut i våras, men under försommaren hittade jag ett nytt liv. Ett liv där jag bestämt mig för att må bra. Att vara lycklig.

Helt plötsligt en dag började knuten i magen lösas. Det var då jag upptäckte att jag haft den. Knuten försvann.

Jag har fortsatt känna efter vad jag verkligen vill. Gå dit jag vill, göra det jag vill. Det JAG vill. Vara den JAG vill vara.

Så en dag lyckades jag få in en latte av misstag, tänkte inte mer på det utan drack snällt upp den och insåg. Detta tycker jag om. Detta är nåt jag vill dricka.

Jag är inte en dubbel espresso längre. Jag är inte en knut i magen. Jag är en glad latte. En lycklig människa. Jag håller på att ändra riktning. I livet, i tillvaron. I mig själv. Hitta tillbaka till mig själv.

Och numera tar jag helst en stark latte.

Jag har en god vän, låt oss kalla honom Björn eftersom han heter det, som är en riktig snobb på vissa plan. Det skall vara rätt sorts whiskey, rätt sorts musik och rätt sorts kaffe.

Han är den där typen som verkligen tar reda på en massa om sitt intresse. Han testar massa olika Caféer och för att sen komma sitt bedömmning. Eller rättade sagt sin dom. Då finns det oftast bara två betyg. Bra eller dåligt.

Det kan vara väldigt frustrerande att umgås med honom. Att gå på café. Det måste ju vara bra NOG. Extra svårt blir det när även jag har vissa tendenser av att tycka om vissa kaffesorter mer än andra. Det i sig ger väl inga större problem om vi tycker samma. Nu gör ju inte vi det. Vi har olika smak. Då finns det två vägar att gå.

1. Dra med honom dit jag tycker om att gå. Lyssna på hans kommentarer om att kaffet inte är gott nog. Som ofta upprepas ett antal gånger.
2. Gå på hans ställe och till skillnad från honom bara poängtera att kaffet är sämre och sen lida i tystnad.

Hans gnällande gör att man verkligen kan tappa lusten för en fika. Eller att exempelvis diskutera musik.

På det sättet påminner han om min pappa, svart eller vitt. Principer hit eller dit.

Sen han började hos sin terapeut har det uppkommit lite gråzoner. Så nu kan man faktiskt prata med honom om ett och annat. Vem vet, snart kanske man kan fika i majorna helt utan gnäll.

För övrigt dricker han inte expresso utan föredrar en Macchiato på Bar Centro.

Min far är en lustig prick ibland.

Han har helt klart sina sidor. Arbetar för mycket, hjälper till för litet. Pratar för lite om känslor. Visar för lite känslor. Dominerar och domderar.

Sån var han, men numera, när han fått för sig att jag är vuxen (hände nån gång när jag var 25) så har han blivit bättre. Han till och med öppnar sig ibland. Ger nån komplimang och vid sällsynta fall kan han faktiskt frångå sina principer.

Ibland händer det till och med att han lämnar det klar-blåa ställningstagandet och faktiskt är riktigt humanistisk, att man hamnar i nån form av djup politisk diskussion. Där saker och ting har viss substans och allt bara inte är sossarnas fel. Då är han riktigt rolig att prata med.

Men ofta är han principfast, misstänker att det är lättast så. Omvärdera sina värderingar är ju jobbigt. Kanske kan hela ens grundstruktur ruckas. Kanske måste man byta fler åsikter. Och kanske måste man erkänna att man haft fel. Nej, då är det lättare att bara tycka samma. Peka med hela handen och säga hur saker ÄR.

Men alla principer är inte av ondo, vissa kan till och med vara charmiga. Som det faktum att han vägrar sluta beställa en dubbel EXPRESSO efter maten när man är ute och käkar. Han vet vad det heter, men principer är ju som sagt principer.

Vidare så tycker jag ni ska hälsa på exploding dog igen, han gör så fina saker.

Nu måste den jävla maskinen vara ren!

Jag har dagar när jag är gräsligt morgontrött.

Dessa dagar sammanfaller konstigt nog allt som oftast med måndagar. Konstigt nog är det även samma dagar som mitt kaffesug är som störst.

Som idag.

Varför är det då städstund av kaffemaskinen på måndagar?
På förmiddagen dessutom?
Speciellt den där stunden när jag är kaffesugen.

Jag vill ha kaffe. Jag struntar i om kaffemaskinen är ren eller ej. Lite skit rensar ju bara magen. Jag vill vakna.

Jag vill ha kaffe.

Vidare är det gränsfall hurivida man kan kalla sörjan på jobbet kaffe. Svagt, blaskigt och utan smak. Men det är nån form av flytande koffein så det fyller åtminstone den funktionen. Man kan ju inte få allt.

Men kaffe vill jag ha.
Nu!