Jag har i princip alltid haft något som jag tyckt varit jobbigt, nåt jag velat fly ifrån. Nåt jag velat komma bort från. Ibland ett jobb, ibland en person och ibland mig själv.

Det har alltid varit prio 1, att komma bort. Det har aldrig blivit bra, att fly från nåt helt utan mål. Många gånger har jag sprungit från ett monster rakt in i famnen på ett värre monster.

Jag vet inte om det beror på ålder, visdom eller något annat, men idag har jag börjat fly mot nånting. Fly mot min framtid, mot mina drömmar. Istället för att fly från mina mardrömmar. Jag är mer kall idag, mer planerande. Mer logisk och mer målinriktad.

Och eftersom jag så länge haft den vanan att rymma “ifrån” istället för “till” känns det konstigt idag, jag känner mig nästan hemsk. För att jag planerar hur jag ska nå mina mål. Känner mig psykopatisk nästan.

På samma gång inser jag ju att det inte är fel. Att följa en plan, en ritning. Annars tenderar ju huset man byggt falla ihop ganska snart. Och jag vill ju faktiskt ha ett hus, inte ett luftslott eller ett tält uppsatt i smyg på en äng. Nån form av stabil grund, ett tak och några väggar.