Skönt att man kan börja morgonen med lite ilska!

Fick följande spam till min email. Så nu vet jag i alla fall vem jag inte skall rösta på…

Anledningen till att jag betecknar det som spam är att:
* Jag skriver inte nåt som kan få honom att tro att jag är intresserad av hans politik eller kampanj.
* Gustaf är inte bara moderat, han är även den person som står bakom sidan han tipsar om.
* Gustav länkar fint till sin egen personvalskampanj över hela sidan. Speciellt bannern “Gustav Gellerbrant - en riktig moderat” får mig att undra om även moderaternas parti kommer börja spamma min blog. Vore ju kul..

Här kommer gustavs mail i alla fall:

Från: Gustav Gellerbrant
Skickat: den 24 oktober 2005 06:01:54
Till: atervand@hotmail.com
Ämne: Blogg

Hej!

Läste din blogg. Tänkte bara tipsa om en sida där man kan protestera mot
Radiotjänst i Kiruna AB: hxxp://www.informationsfrihet.se/

Take care!

/ Gustav

Jag, B & L hade en diskussion idag varför det kommer sig att bra saker oftast händer i klasar. Att man ofta lyckas pricka in massa bra saker på en o samma dag, vecka, månad eller tidsrymd.

Hur man kan få en sjysst lägenhet, 2 intervjuer och massa annat bra på så kort tid. Det känns som att visst man kan skylla på den så kallade slumpen. Men alltså, eftersom jag ibland är sådär härligt torr och inte tror på slumpen så börjar man ju fundera i andra vägar.

Alltså klart om nåt positivt händer så kanske man utstrålar nån form av glädje. Då kanske andra bra saker händer. Som t.ex. att man lyckas bra på en jobbintervju eller liknande. Men att saker som ligger utanför det man kan påverka. Det är besynnerligt. Kanske är det så att man är bättre på att se positivt på saker och ting. Eller att man lättare uppfattar bra saker när dom händer.

Läste nånstans att om det är nåt som är helt slumpvis så är ju sannolikheten att det händer nära varandra lika stor som att det händer med stort mellanrum. Fanns nån matematisk modell för det hela.

Men hur som helst så är det kul när man hamnar i flow. Svårt att inte vara glad då. Som idag.

Sov gott, hörs imorn!

~ O ~

Överraskad och väldigt glad.

Det ringde just, jag ska iväg nu snart.
Ska vara borta om en timme.

Tror inte jag kommer hem förrän imorgon.

Så det så!

Det har inte varit så mycket poesi nu den senaste tiden. Mer åt tänkvärda ord hållet än rim.

Jag vet inte riktigt varför det är så. Men poesin kommer igen. Det gör den alltid. Ibland saknar jag den precis på samma sätt som jag ibland får för mycket av den.

Men just nu skulla jag gärna få fram lite ord, en känsla. Lite skönhet i textform.

“tystnad”

Nåja, man kan inte få allt.. Var och fikade med B & L förut, passade på att berätta en enkel och kort version av gårdagen. L följde med hem till mig efter fikan. Skulle låna en bok. Det blev ett långt samtal om hur vi båda mår idag jämfört med när vi lärde känna varandra.

Hon tycker jag verkar mer säker på mig själv, mer nöjd och mer stolt. Faktum är att hon har väldigt rätt. Jag känner mig mer säker på mig själv och jag är mer stolt idag. Jag vet att jag är bra och att jag duger. I alla fall lika bra som alla andra. Ungefär. Det är en skön känsla. Att vara tillräcklig.

Och allt oftare så ler jag i min ensamhet. Hur många av er gör det? Ler åt era egna tankar, era egna fantasier. Det är skönt. Det känns bra.

Kanske är det också därför som poesin inte kommer, utan att orden tar ett annat uttryck. Värt att tänka på.

Nästa steg är helt klart att ta tag i allt som behöver redas ut.

Jag vill gå vidare med rak rygg. Gå in i resten av livet utan skuld, utan skugga. Rak rygg och stolt. Inte över vad jag gjort utan den jag är.

Framåt är den enda vägen för mig. Den enda vägen jag kan ta, som jag måste ta. Kommer inte gå ensam, tvärt om. Jag tror jag får sällskap. Men jag kommer behöva göra det själv.

Ta min hand och ge mig styrka. Stöd mig när det blåser så lovar jag att jag skall klara det här.

Jag vill bara vara naken. Skratta.

Det känns skönt. Tanken på att inte oroa sig. Jag gör inte det. Oroar mig.

Imorgon kan allt hända. Eller inget. Inte så mycket att göra åt det. Känner bara att jag kan visa upp mig själv. Sån här är jag. Detta är jag. Acceptera det eller inte. Jag är O, en fånig, glad kille med vissa ambitioner som författare, poet och människokännare. Sen är jag söt också. Och har en fin rumpa. Men mest är jag bara. Varken mer eller mindre. Hoppas jag i alla fall.

Snurrar runt en hel del idag. Inte som i tvekan eller oro utan som i glada känslor, upprymdhet och positiva framåtblickar.

Jag är naken, det är det enda jag vill. Det enda jag har att ge. Mig själv. Till dig. Inte mer, inte mindre. Jag hoppas det räcker.

Blir lätt så när jag är uppe i varv. Oftast när jag är ledsen men även ibland när jag är glad. Dålig på det där med mat.

En vanlig dag när jag jobbar hemifrån kan jag mycket väl glömma att äta. Men som idag så har jag inte varit hungrig. Förrän nu, helt plötsligt. En pizza och sen fixa till sig och ta tag i dagen.

Så får det bli.

~ O ~

“Jovisst, om 45 minuter funkar bra för mig”

Sen på ett fik, nervösa blickar. Stundtals massor att tala om. Stundtals tystnad, lite nervös blick och stort leende. Lite rodnad. Men aldrig jobbigt, aldrig pinsamt.

Drar upp t-shirten på min arm, tittar på min överarm och smeker sen längs den. Jag vill bara böja mig över bordet. Smeka hennes kind. Hennes blick är intensiv och leendet väldigt fint. Nånstans säger jag att jag kan ha lite svårt för initiativ i nya situationer.

Vidare tvärs över gatan. En öl, står och pratar. Håller varandra lite i handen. Först tvekan sen en kyss. Sen mer prat. Hon är bra. Hon är fin. Säger det till henne.

Ytterligare öl. Grannen frågar om vi är kära. Han var härligt söt, och ironisk i sin “White Trash”-badge. Nej. Inte ännu tror jag hon svarar. Nånstans frågar hon om jag vill att vi ska skiljas åt. Verkligen inte är mitt svar.

Senare frågar hon om hon får följa med mig hem. “Självklart!”
Vi går hand i hand. Håller om varandra. Detta känns bra. Det är nu. Bra. Det är enkelt, rakt och ärligt. Bra. Glad.

“Du är söt!”

Är randigt för uppenbart?

Poeten älskar den som inte besvarar hans kärlek. Drivs av att älska det som är för vackert, för fint. Det han aldrig kan få. “Allt blir så lätt då. Så lätt att hitta de sorgsna orden, att finna sitt språk. I min olycka föds mina ord.”

Sångaren älskar den som älskar honom. Han står där på scen. Älskar alla runt omkring honom. Dom som ser honom, dom som älskar honom. Dom är vackrast. “Ge mig ett centrum, ge mig kärlek och jag är dig evigt trogen.”
Tills nästa konsert.

Konstnären älskar förhållandet som aldrig funkar. Det som går upp till 7e himlen ena dagen för att nästa dag vara nere i botten. Det maniska förhållandet. “Jag måste ju måla i pastell och i brunt. Måste ha hela paletten för att fånga alla färger.”

Undrar i mitt stilla sinne* vem jag är. Vad jag älskar. Vem jag kommer älska.

* Som för övrigt trots trötthet och baksmälla är väldigt kreativt om än fasligt slött.

12-15 flaskor vin, 8 personer, sällskapspel (hatar det ordet men men) och dagen efter mår ~ O ~ lite trött.

Det som är bra är väl att jag inte är speciellt nervös eller orolig. Utan mest bara ganska lugn.

För övrigt kan man säga vad man vill om när 8 pers ses och alla skall ha med sig sin egna alkohol för kvällen enbart har med sig rödvin. Antingen är vi alla rödvins-vänster-eller-någon-annan-subkulturs-wannabees eller så vet vi vad som gäller. Om alla kör rött så kan alla dela.

Så, nu är samtalet avklarat. Det där svåra.

Dom skall återkomma på måndag förmiddag. Då skall vi ha telefonsamtal medan dom sitter i en bil. Om jag inte får tillräckligt bra erbjudande av dem kommer jag gå till det andra jobbet.

Känns skönt, även om jag bara vill ha ett påskrivet kontrakt nu så jag kan sätta igång.

Nu skall jag för övrigt iväg och fika på Publik med vännerna B & L. Ska bli skönt. Lite lagom så, sen får vi se vad kvällen har i sitt sköte. Egentligen skulle jag velat gå på after work, men en aw är struken. Kanske det kan bli nån annan. Vi får se.

Hoppas ni får en bra kväll. Det ska jag försöka ha, även om den säkerligen blir datorfri.

Kram så hörs vi imorn…

Ps. Varför kan jag bli röd om kinderna och känna mig nästan generad när jag blir uppspelt. Som t.ex. vid spännande kommunikation eller jobbiga samtal.

Nu skall jag ringa min eventuella arbetsgivare. Göra mitt löneanspråk. SÅ SVÅRT!

Hatar att be om pengar. Det är nog det värsta som finns. Nä. Atombomber och plågsamma djurförsök är värre. Men annars så.

Men seriöst så önskar jag verkligen jag hade en professionell förhandlare. Nån som kunde göra allt det för mig. Vore gott.

Rapport kommer snart igen.

Varför är jag sån att jag så fort jag hittat nåt intressant, vare sig det är en människa, ett projekt eller ett nytt jobb så vill jag bara sätta igång med det samma. Vill inte vänta en sekund utan börja direkt.

Varför är otåligheten där hela tiden?

Jag har aldrig varit bra på att spela svår att nå, antingen kan man nå mig. Då är jag där en massa, kanske till och med för mycket. Eller så når man inte mig. Inga spel. Bara otålighet. Hela tiden.

Jag har åtminstone haft 2 besökare som surfat på nån form av porr-sida och sen kommit till min sida.

Känns minst sagt konstigt. Och ännu konstigare att sidorna var en japansk bondage-sida och en tysk dito.

Undrar om dom får ut nåt av min sida. Eller nej, jag vill nog inte veta.

~ O ~

Okej, så här gick det.

- Jag fick jobbet.
- Jag bad om en bra lön.
- Jag fick en okej lön.
- Jag får okej förmåner.
- Jag ska lämna besked på måndag eftermiddag.
- Jag kan börja redan på tisdag.

Varför är jag inte mer glad?

Nu skall jag jobba på med det egna och svara på mail,
mail som gjort mig gladare.

Off I go, intervju nr 2 på Jobb nr1. Social och löne-intervju.

Spännande. Kul.

Jag är hungrig!

Off I go. Får äta nån annan gång.

~ O ~

Okej, jag är nervös.
Jag är trött.
Jag är spänd.
Jag är kissinödig.

Får ta en dusch och skriva efter det. Om jag hinner.

Annars vet ni ju att jag skriver sen i eftermiddag.

~ O ~

Tänk om jag inte somnar, tänk om jag bara somnar direkt.

Vet att tankarna troligen kommer snurra väldigt fort ikväll. Framåt, bakåt runt runt. Spännande. Massa saker.

Imorgon kan mitt öde avgöras. Vad som skall hända med mig. Vad jag skall göra.

och sen har vi ju det där med jobb oxå.

Då sitter jag där, väntar på att får träffa henne. Hon som kan bli min chef.

Jag vet inget alls, nästan inget. Rekryterad. Godkänd.
Men inte anställd. Inte ännu. Kanske inte alls.

Jag har på sätt och vis redan dömt bort dem. Dom är inte vad jag vill. Trots att jag inte vet nåt om dem.

Det är nåt som inte känns rätt. Fel struktur, eller kanske fel plats.

Jag tänker göra som H sa. “Begär så mycket att du nästan skiter på dig” Usch. Gillar inte den tanken. Gillar den inte bildligt. Gillar den inte meningen med det heller. Jag är duktig, det vet jag. Men jag är blygsam. Och jag har svårt att ta betalt.

Jag vill ju vara omtyckt. Vill inte vara förlöjligad. Jag vill passa in. Så jag nöjer mig med att bara ta i så jag skäms.

Så får vi se.