Jag vill bara vara naken. Skratta.

Det känns skönt. Tanken på att inte oroa sig. Jag gör inte det. Oroar mig.

Imorgon kan allt hända. Eller inget. Inte så mycket att göra åt det. Känner bara att jag kan visa upp mig själv. Sån här är jag. Detta är jag. Acceptera det eller inte. Jag är O, en fånig, glad kille med vissa ambitioner som författare, poet och människokännare. Sen är jag söt också. Och har en fin rumpa. Men mest är jag bara. Varken mer eller mindre. Hoppas jag i alla fall.

Snurrar runt en hel del idag. Inte som i tvekan eller oro utan som i glada känslor, upprymdhet och positiva framåtblickar.

Jag är naken, det är det enda jag vill. Det enda jag har att ge. Mig själv. Till dig. Inte mer, inte mindre. Jag hoppas det räcker.