Poeten älskar den som inte besvarar hans kärlek. Drivs av att älska det som är för vackert, för fint. Det han aldrig kan få. “Allt blir så lätt då. Så lätt att hitta de sorgsna orden, att finna sitt språk. I min olycka föds mina ord.”

Sångaren älskar den som älskar honom. Han står där på scen. Älskar alla runt omkring honom. Dom som ser honom, dom som älskar honom. Dom är vackrast. “Ge mig ett centrum, ge mig kärlek och jag är dig evigt trogen.”
Tills nästa konsert.

Konstnären älskar förhållandet som aldrig funkar. Det som går upp till 7e himlen ena dagen för att nästa dag vara nere i botten. Det maniska förhållandet. “Jag måste ju måla i pastell och i brunt. Måste ha hela paletten för att fånga alla färger.”

Undrar i mitt stilla sinne* vem jag är. Vad jag älskar. Vem jag kommer älska.

* Som för övrigt trots trötthet och baksmälla är väldigt kreativt om än fasligt slött.